Petningen av Danius var brutal så man ryser
Dagböckerna ger extra krydda i P3-dokumentären om Akademiens kris
Nobelfesten är inte lika rolig att titta på sen Sara Danius dog. Sista gången hon deltog var 2018 – hon avled i oktober året därpå – och då bar hon den där fullkomligt magnifika skapelsen i mörkt orange, med en knallrosa mantel över. Mantel! Hon ställde kungligheterna och alla andra helt i skuggan.
Det var dessutom omöjligt att inte betrakta färgbomben som ett långfinger riktat mot tidigare kollegor i Svenska Akademien, herrar i svarta frackar. I april samma år hade hon tvingats bort från positionen som ständig sekreterare, som ingen annan kvinna varit före henne. Hon var också den sämsta på den posten någonsin, hade tidigare vännen och akademiledamoten Horace Engdahl skrivit i Expressen.
Det här är inga nyheter men man ryser ändå lite av brutaliteten när man lyssnar på nya P3 dokumentär ”Krisen i Svenska Akademien och Sara Danius okända dagböcker”. Där rullar Elinor Ahlborn upp vad som hände 2017–2018, efter att DN hade publicerat 18 kvinnors vittnesmål om hur ”kulturprofilen” (Jean-Claude Arnault) med nära band till Svenska Akademien (han var gift med ledamoten Katarina Frostenson) på olika sätt förgripit sig sexuellt på dem. Han kom att dömas för två våldtäkter, men det centrala i Ahlborns dokumentär är spelet inom akademien.
Att hon har Danius dagböcker skänker förstås en extra krydda. I den gjorde hon upp scheman för hur hon skulle kunna få Frostenson ut ur församlingen, namnger vilka ledamöter hon hade med sig och vilka hon hade mot sig. Och så då det omskrivna mötet med kungen, där hon får veta att majestätets fråga om ”hur hon ser på sin framtid” skulle tolkas som en rekommendation att avgå. Hovet dementerar i dag detta, eller ”delar inte bilden” av att det skulle ha gått till på det sättet. Men det är svårt att argumentera emot en död kvinnas efterlämnade dagböcker.
P3 dokumentärs idé är att att ta en redan känd historia och berätta den riktigt väl – och Svenska Akademiens kris är en otrolig historia, som Ahlborn i stort gör rättvisa. Danius dagböcker gör att det till stor del blir ur hennes perspektiv men faktum är att de spelar en rätt liten roll i dokumentären – som en ”bra historia” betraktad kommer de saftigaste, och redan kända, bitarna från dess medverkande karaktärer och deras offentliga uttalanden. You couldn’t make this shit up, som amerikaner brukar säga.
Givetvis finns fler versioner av vad som hände det där året som bara lämnade förlorare efter sig. Frostenson har gjort skönlitteratur av sin, i böckerna ”K” och ”F”, liksom Klas Östergren i ”Renegater”. Mats Malm, som valdes in efter krisen, för i dokumentären talan för dagens Svenska Akademi, men jag hoppas att fler så småningom ger sin version. Mest vill jag höra Peter Englunds, som både backade Danius och ännu sitter kvar.
