Fyra av mina fiender är samlade på scenen
Den begåvade publiken applåderar kulturbarnen Lagercrantz, Beckman och Schulman
Fyra av mina fast anställda fiender samlades under måndagen i Kulturhusets hörsal i Stockholm. Under rubriken ”DN på scen: Hur kul är det egentligen att vara kulturbarn” samtalar Åsa Beckman, David Lagercrantz och Alex Schulman, under ledning av Björn Wiman, om hur olidligt de hade det som barn.
Köerna ringlar långa, vilket främst beror på mängden rullatorer. Publiken består mestadels av DN-prenumeranter (”vi har en SÅ begåvad publik här i kväll”). Samtliga närvarande har överlevt minst två pandemier. En kvart in i samtalet drabbas jag av en oförklarlig lust att lämna ut koden till min internetbank.
Skälet till sammankomsten: Den biträdande kulturchefen Åsa Beckmans bok ”Kulturbarn – att växa upp i skuggan av en författare”. Som dotter till poeten och dramatikern Erik Beckman och syster till Eva Beckman, tidigare chef för SVT Kultur och i dag programchef på SVT, vet förstås Åsa vad hon snackar om. Samtalet arrangeras för övrigt tillsammans med förlaget Norstedts, vars grand old lady Eva Gedin är syster till Jessica Gedin som sedan över ett decennium leder SVT:s enda litterära program ”Babel”.
Vid det här laget har väl inte en käft missat att David Lagercrantz är son till Dagens Nyheters förre chefredaktör Olof Lagercrantz. Alex Schulmans släktberg går däremot inte att bestiga. Pappa Allan var journalist. Mamma Lisette programledare. Farmor Tynni författare. Mormor Karin översättare och dotter till Nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin. Möjligen tycks mormor också ha legat med nämnde Olof Lagercrantz. Ändå tjatar Alex bara om sin morfar, som han av någon anledning genomgående kallar ”Sven Stolpe” i stället för morfar.
Snacket börjar med en isbrytare: ”Här sitter vi, hotet mot det offentliga samtalets mångfald”. Den begåvade publiken gapskrattar. Därpå följer en timme där de medverkande talar om fadersgestalters terrordåd mot sina avkommor. Vid ett tillfälle bryter Åsa Beckman av. ”Hur kan det vara så lika?” funderar hon. ”Hur kan det skapas samma psykologiska mönster i de här familjerna?”
Ja, du.
I boken ”How we walk: Frantz Fanon and the politics of the body” argumenterar litteraturvetaren Matthew Beaumont för att sättet vi för oss speglar vår sociala och ekonomiska bakgrund. Samtliga på scenen rör sig med den etablerade kvartsfigurens självklarhet, den sorts grace som decennier av nedärvt tolkningsföreträde skapar. De har hållningen och hyn hos den som av någon märklig anledning lyckats klättra hela vägen till toppen utan att bli trött.
Då rycker Alex von Euler-Chelpin-Stolpe-Schulman ut till tröst: ”Du skriver väldigt fint”
Sådana här samtal föder onekligen författardrömmar. Men de kan också vara kittlande, ja till och med sensuella. Det är därför de ofta skildras i konsten – till exempel i ”Förhöjningen”, debutromanen av DN Boklördags redaktör Malin Ullgren som i helgen tog sig rätt in på DN Boklördags lista över landets bästa litteratur.
Efter att ha pratat i 45 minuter om föräldrars skräckvälde frågar Wiman om det också ”finns några baksidor med att vara kulturbarn”. Beckman berättar att det för henne var en ”plåga att skriva de första 25 åren”. Det hade hon velat vara utan. På frågan ”varför tog ni inte ett annat jobb?” saknar de inblandade svar. Ändå kan Beckman fortfarande inte förmå att se sig själv som skönlitterär författare. Alltjämt står hon i skuggan av sin pappa. Då rycker Alex von Euler-Chelpin-Stolpe-Schulman ut till tröst: ”Du skriver väldigt fint”. Den begåvade publiken brister ut i rungande applåd.
