Kränkthet som hotar konstens frihet

Åsa Linderborg om ett synsätt som gör alla grupper homogena

Identitetspolitiken är snårig och hamnar ofta i konflikt med sig själv. Två aktuella exempel illustrerar trasslet.

För ett litet tag sen anklagades Operan i Stockholm för rasism. En affisch för Kungliga balettens uppsättning av Svansjön visade en svart man som får en vit fot tryckt i ansiktet.

Artisten Adam Tensta menade på Facebook att det var typiskt att en sån konservativ institution valde att skildra svarta just så här - betrampade. Araia Ghirmai Sebhatu, som grundat organisationen Black coffee, menade att ”bilden är väldigt talande, för hur våra villkor ser ut - vare sig det är ett konststycke eller arbetsmarknaden.”

Samma dag tog Operan ner ­affischen.

Mannen på den kasserade bilden heter Clyde Emmanuel Archers och är en av världens bästa dansare. Varför har ingen frågat mig? undrade han när hans ansikte togs ner. Som svart möter han förtrycket varje dag och är därför särskilt stolt över att få dansa huvudrollen i detta klassiska drama.

”Vi är inte välkomna i kultursektorn och absolut inte till Operan”, säger Araia Ghirmai Sebhatu. Det är uppenbart inte sant, halva ensemblen i Mats Eks uppsättning är svart (och den omtalade foten är egentligen asiatisk). Skulle denna mångfaldsmanifestation locka en ny publik, finns det ingen hudfärgskontrollant i biljettluckan.

Det identitetspolitiska synsättet gör alla grupper homogena, man tar sig anspråk att tala i hela minoritetens namn. I det här fallet lyckades några röster på sociala medier radera en skicklig yrkesman ur det offentliga rummet.

Det är alltid symbolfrågor det handlar om - en bild, ett ord, ett bakverk. Det är i alla fall symbolerna de intellektuella strider om, den verkliga segregationen diskuterar vi inte alls med samma hetta.

Ett motsvarande men spegelvänt exempel är Makode Lindes kommande utställning på Kulturhuset i Stockholm. Han vill kalla den ”Negerkungens återkomst”, men det vill inte Benny Fredriksson, som är chef för verksamheten. Till Dagens Nyheter säger han att titeln tagen ur sin kontext kan legitimera ett rasistiskt uttryck. Linde svarar, att han som svart måste ha rätt att appropiera (stjäla, norpa) ordet ”negerkung” från det vita språket.

Tagna ur sina sammanhang kan såväl en affisch som ett ord ställa sig i vägen för de intentionerna, men den här kränkthetskulturen vi lever i är förödande för den konstnärliga friheten.

I en DN-intervju i helgen menade Fredriksson att kulturens uppgift är förbättra världen. Även Svenska filminstitutet har en normbrytande agenda, liksom SVT:s dramaproduktion. Det för tankarna till Miljöpartiets förslag till kulturpolitiskt program, som öppet ­förespråkar politisering; alla kulturinstitutioner ska silas genom identitetsperspektivets öga.

Censurens väsen är att agera ställföreträdande; det är inte nyttigt att folk läser/ser/hör det här, alltså tar vi bort det. Censorn agerar ofta egennyttigt, i exemplen ovan stoppar man nåt för att slippa ta debatten.

Det är förståeligt eftersom debatten alltid är lika känslig som hätsk, och ingen vill anklagas för att vara rasist. Men av såna intellektuella bastioner som Operan och Kulturhuset måste vi kunna kräva konstnärlig integritet och att man kan förklara det man gör.

Den värsta formen av censur är självcensur, och det är just det som såna här symbolstrider föder.

Paradoxalt nog har identitetspolitiken, vars hela credo är att bryta normer, blivit norm i kultursektorn. Det finns ett rätt sätt att betrakta världen, och det rätta perspektivet äger vi. Och så visar det sig, att ”vi” är ingenting som finns, eftersom en hudfärg, ett kön, en sexuell lust inte automatiskt medför en särskild åsikt eller strategi för förändring.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.