Ängsligt av kolossen på Gärdet
Åsa Linderborg svarar: Varför inte erkänna att det är ett delikat problem?
REPLIK. Sveriges Radio säger att de agerat självständigt när de ett dygn efter att Lördagsintervjun sänts upplyser lyssnarna om att forskaren som deltog i programmet dagen innan, är vänstersympatisör (Aftonbladet Kultur 9 feb).
I själva verket var informationen en eftergift åt näthögerns gläfsningar – större ”självständighet” än så hade inte SR i fallet med historikern Kjell Östberg.
Frågan om förhållandet mellan vetenskap och politik är evig.
Gunnar Myrdal menade på sin tid att en forskare hade skyldigheten att tala om vad hen röstar på, för att läsaren skulle kunna sätta in resultaten i rätt kontext. Ett gammalt statsråd som Myrdal behövde inte hålla på sin valhemlighet, men som akademisk princip stod han för en obegriplig hållning. Vad innebär det att vara socialdemokrat? Frågan är omöjlig att besvara.
Som historiker föll det mig aldrig in att fråga mina kollegor vad de röstade på, det var deras vetenskapliga hantverk som skulle bedömas. På samma sätt skulle jag aldrig drömma om att luska i vad mina jobbarkompisar på Aftonbladet hyser för partisympatier, det är deras journalistik som betyder något.
Självklart har forskare, liksom journalister, olika intresseområden. Något annat skulle inte vara möjligt i en demokrati. Om Sveriges Radio vill finna vetenskapsmän utan egna tolkningar och perspektiv får de leta i Nordkorea i stället. Det hade varit intressant att sätta en annan historiker bredvid Kjell Östberg i radiostudion, men det gjorde man inte. I stället valde man Timbros vd.
Frågan är bara om en annan historiker hade ”korrigerat” Östberg. Det han sa i Lördagsintervjun är common sense inom historievetenskapen; resultat som tröskats genom nödvändigt trögrörliga granskningsprocesser.
På goda grunder är vi journalister livrädda för högerpopulismens ”alternativa fakta” och att Vita huset med berått mod startat krig mot en profession som vi menar står för objektivitet och sanningssökande. Just därför är det viktigt att, i det här fallet Sveriges Radio, visar förtroende för forskarnas kompetens. Varför annars bjuda in dem?
Om SR ska ägna sig åt den här typen av åsiktsarkeologi finns risken att forskarna drar sig undan och avböjer medverkan. Det skulle göra enormt skada eftersom en demokrati behöver vetenskap som kommunicerar med skattebetalarna.
När jag efterfrågade SR:s policy (8 feb), blev svaret att de ”bedömer varje enskilt fall för sig”. Det är just det som är problemet, eftersom det visat sig innebära en stigmatisering av just vissa tankar.
Den rakt igenom kompetenta statsvetaren Katarina Barrling skriver på Svenska Dagbladets ledarsida. Jenny Madestam har skrivit på Expressens ledarsida. Deras kollega Anders Sundell har värvats till Göteborgs-Postens ledarsida. När de uppträder i radio och tv, vilket de ofta gör, får vi aldrig veta att de också är verksamma som ”åsiktsskribenter”, för att använda Eko-cheferna Olle Zachrisons och Klas Wolf-Watz ordval. Det är bra det, eftersom de är inbjudna i professionen som statsvetare och inte borgerliga kolumnister. Om SR anser att Barrling, Madestam och Sundell kan hålla isär sina roller, borde de visa samma respekt för Kjell Östberg.
När SR:s producent ringer Östberg en lördagskväll för att efterfråga hans politiska tillhörighet bara för att näthögern planterat oro, visar betongkolossen på Gärdet en ängslighet som hotar långt större värden än de tycks fatta.
Det är viktigt att public service på allvar börjar fundera över sin policy. Man måste ödmjukt erkänna att det här är ett delikat problem som man kan vrida och vända på, i stället för att avfärda hela frågeställningen som ”befängd”. Annars undergräver man relationen till både vetenskapssamhället och medborgarna.
