”Alla generationer tror att just de har det värst”
Kanadensiska Emily St. John Mandels undergångsskildring blev hennes stora genombrott
Hennes bok om världens undergång förvandlade Emily St. John Mandel, 43, till Kanadas klarast lysande författarstjärna.
I sin senaste roman åker hon både framåt och bakåt i tiden – men bland det svåraste var att skildra vår samtid:
– Vi lever i det här märkliga och intensiva, historiska ögonblicket.
Kring millennieskiftet valde hon att kassera alla sina drömmar – för att börja om från noll.
Kanadensiskan Emily St. John Mandel var då 21 år gammal och utbildad i modern dans vid en skola i Toronto, men trots att hon dansat sedan barnsben var det något som skavde i hennes själ.
– Dans var allt jag hade velat göra sen jag var sex år gammal, men jag insåg att jag började tänka på det mer som en uppgift än något som gav mig glädje. Jag tog examen och dansade för några fristående koreografer, men mitt hjärta var inte riktigt i det, berättar Mandel för Aftonbladet via mejl.
– Samtidigt älskade jag att läsa och jag hade skrivit som en hobby under hela livet. När jag var omkring 21 bestämde jag mig för att jag inte ville dansa längre, vilket ledde till den uppenbara frågan om vad jag skulle syssla med i stället. Jag bestämde mig för att se om jag kunde skriva en roman, fortsätter hon.
Livet vändes upp och ner
Och det gjorde hon alldeles rätt i. Romanen i fråga fick namnet Last night in Montreal och blev en kritikerfavorit när den kom 2009. De två följande böckerna – 2010 års The singer’s gun och The Lola quartet från 2012 – gjorde inget större avtryck, men hennes fjärde roman blev en oväntad jätteframgång som vände upp och ned på Emily Mandels tillvaro:
– Det förändrade mitt liv helt och hållet. Det var otroligt. Jag jobbade som administrativ assistent på ett laboratorium för cancerforskning fram till ett år efter att den boken kom ut, och förutsatte att jag skulle vara en administrativ assistent i all evighet. Sen var det plötsligt möjligt att säga upp mig från det jobbet, vilket kändes som ett mirakel, säger hon.
På ytan kan handlingen i Station eleven (”Station elva” som den fick heta när den kom i svensk översättning 2020) verka bekant, inte minst bland Stephen King-fans som har läst hans magnum opus Pestens tid. Världen drabbas av ett dödligt virus som slår ut över 99 procent av befolkningen, och inom kort har elnätet och telekommunikationerna kollapsat.
Ett kärleksbrev
Mandel skildrar naket hur civilisationen som vi känner den når sitt slut, men boken är inte så nattsvart som den låter. Aftonbladets Markus Larsson kallade den rentav för ”ett kärleksbrev till oss människor”, och både kritiker och läsare världen över höll med. Station eleven lyckades stå ut bland drösen av samtida undergångslitteratur och blev både en bästsäljare och en HBO Max-serie:
– En populär teori är att vi dras till sådan fiktion på grund av vår djupa oro inför klimatkrisen, men när har vi inte alltid trott att vår värld är på väg att gå under? Alla generationer tror att de lever under den tuffaste tidseran, så vitt jag kan se, säger Emily St. John Mandel.
– Postapokalyptisk fiktion har varit populärt under de senaste 15 åren eller så, och om du undrar vad som har förändrats under den perioden tror jag du måste börja med vår teknologi. Jag tror att det vi längtar efter på någon nivå inte nödvändigtvis är ett postapokalyptiskt samhälle, utan ett samhälle med mindre teknologi, fortsätter hon.
Efter genombrottet har Emily St. John Mandel valt att skriva två böcker som vid en första anblick inte verkar ha mycket gemensamt med Station eleven. The glass hotel tar avstamp i ett lyxhotell i British Columbia och är delvis inspirerad av verklighetens finanssvindlare Bernie Madoff. Och årets Sea of tranquility åker fram och tillbaka genom tid och rum – från tidigt 1900-tal till hundratals år i framtiden när människan har byggt kolonier bortom Stillhetens hav på månen.
Återvänder till karaktärer
Ändå går det att hitta trådar mellan Mandels böcker, inte minst eftersom en del karaktärer återkommer i flera av dem:
– Jag återvänder till de karaktärer som intresserar mig. Ibland vill jag bara tillbringa mer tid med dem, eller se en annan del av deras liv. I Station eleven ser vi till exempel mest Miranda i hennes privata liv och väldigt lite av hennes arbetsliv. I The glass hotel var det intressant att få tillbringa ett ögonblick i hennes professionella liv, säger hon.
– Och i The glass hotel tyckte jag väldigt mycket om karaktären Mirella, men eftersom hon bara var en bikaraktär i den boken kunde jag inte tillbringa så mycket tid med henne. Därför var det roligt att återvända till henne i Sea of tranquility för att få se mer av hennes liv och kunna utforska den karaktären på ett djupare plan, fortsätter Emily St. John Mandel.
”Sea of tranquility” utspelar sig både i framtiden och i det förgångna. Var det utmanande att skriva om så vitt skilda tidseror?
– Det förgångna är svårare, för du måste få till de historiska detaljerna. Det är inte ens särskilt många historiska detaljer i Sea of tranquility, men de som finns är noggrant undersökta. Det finns en viss frihet i att skriva om framtiden, eftersom du såklart bara kan hitta på allt. Men det kan också vara svårt eftersom det är som ett vakuum, du måste i stort sett bygga upp en hel värld från grunden, säger Emily Mandel.
Märklig tid att skildra
Delar av boken utspelar sig även här och nu – en tidsperiod som kanske är svårast av alla för en författare att skildra på ett trovärdigt sätt.
– Att skriva om nuet är svårt för tillfället, eftersom vi lever i det här märkliga och intensiva, historiska ögonblicket. Du måste även bestämma dig för hur du ska skildra covid 19-pandemin.
