Ett vackert slut
MARKUS LARSSON: ”Emily St John Mandels bok är ett kärleksbrev till oss människor”
Världen går under i en jättesnuva.
Har vi kanske läst om förr.
Men annars liknar romanen ”Station eleven” inget annat i genren.
Det är ett kärleksbrev till, ja, oss.
Har människan någonsin varit mer besatt av sin egen undergång?
Det hällregnar fantasier om vår förintelse.
Genren har nästan drabbats av översvämning.
Vissa suckar säkert lite trött när de läser om handlingen i ”Station eleven”.
Men det är ett stort misstag.
Författaren Emily St John Mandel har lyckats med något paradoxalt – att skriva en vacker dystopi.
Boken toppade de amerikanska årsbästalistorna i fjol och ”Game of thrones”-skaparen George R R Martin kallar den oförglömlig.
Intrigen påminner om Stephen Kings ”Pestens tid”. På kort tid går världen under i en superinfluensa. Dödlig-heten är 99 procent.
Med sinnrik och enkel hand korsklipper Mandel mellan tiden före apokalypsen, under katastrofen och vad som händer med de få människor som överlever.
Några kritiker har påpekat att hon inte skildrar den brutala verkligheten i en post-apokalyptisk värld tillräckligt bra. Umbäranden och det eventuella barbariet är mest ett lågt bakgrundsljud.
Men styrkan med ”Station eleven” är dess långsamma lågmäldhet, att våldet och blodsutgjutelsen är begränsad. Våldet blir i stället en smärtsam och förstörande kraft.
Tanken var från början att ”Station eleven” skulle handla om ett kringresande teater-sällskap i Kanada i dag. Det blev i stället ett kärleksbrev till världen runt oss.
Vad händer när alla bekvämligheter vi tar för givna är borta?
I ”Station eleven” försvinner internet, flygen lyfter inte igen och elektriciteten släcks.
Borde vi inte vara mer tacksamma att vi genom några få knapptryck kan kommunicera med varandra över hela världen på en millisekund? Hur ofta funderar vi på vilket underverk en smartphone är? Hur många år av forskning bär vi omkring i våra fickor?
Emily St John Mandel är övertygad om att våld och -fanatism aldrig är en långsiktig lösning. Hon är lika övertygad om att ett civiliserat och -anständigt samhälle inte kan andas utan konst.
Handlingen i ”Station eleven” utgår egentligen från en teateruppsättning av Shakespeares ”Kung Lear” i Toronto. Mandel är specialintresserad av hur man lyckas behandla varandra på ett värdigt och respektfullt sätt i en förstörd värld, och människornas minnen.
Och det är i skildringen av hur karaktärerna minns varandra som ”Station eleven” lyfter.
De ångestladdade och livsförändrande middagarna, de där sista samtalen som man -inte hade, förälskelser och skilsmässor, sammanbrott och försoningar – allt får ett drömskt mirakulöst skimmer hos Emily St. John Mandel.
Man sörjer att den stackars människan som vi känner -henne försvinner i samma takt som sidorna vänds. Klumpen i bröstet gör ont.
Och det värsta är att Mandel också erbjuder något slags hopp.
Allt vore lättare utan det.
Tio böcker att läsa i sommar
1. ”American rust” (Philipp Meyer)
Obarmhärtig sorgesång över de amerikanska städerna i rostbältet efter att fabrikerna försvann. En av de stora amerikanska romanerna i modern tid. Som de nattsvarta skivorna ”Nebraska” och ”Darkness on the edge of town” av Bruce Springsteen, fast som bok.
2. ”The magnificent Ambersons” (Booth Tarkington)
Oförglömlig och sedelärande roman om en familj som gör en omvänd klassresa – från rikedom till fattigdom.
3. ”Tapping the source” (Kem Nunn)
Har med titeln varje gång jag tipsar om böcker. Hjärtskärande saga om hur en bror letar efter sin försvunna syster i ett förföriskt och diaboliskt Kalifornien.
4. ”Dödssynden” (Harper Lee)
Ordet mästerverk missbrukas ofta. Här räcker det inte till, inte på långa vägar.
5. ”Baracktjuven” (Tobias Wolff)
För alla som älskar Richard Yates eller Alice Munro är Tobias Wolff den logiska fortsättningen. En sparsmakad mästare som aldrig har gett ut en dålig novell eller bok.
6. ”Desperate characters” (Paula Fox)
Den stora inspirationskällan för Jonathan Franzen.
7. ”Doktor Sömn” (Stephen King)
I den magnifika uppföljaren till ”The shining” är varken spöken eller övernaturliga varelser det mest skrämmande. Det är alkoholismen.
8. ”Den hemliga historien” (Donna Tartt)
Emily St John Mandel är inte direkt ensam om att ha Tartts självlysande debut som sin favoritroman.
9. ”Lagt kort” (Joan Didion)
Vågar nästan påstå att det är en av de hårdaste och mest ångestframkallande romanerna som publicerats.
10. ”Galveston” (Nic Pizzolatto)
Bottenlöst sorgsen debutroman av författaren bakom tv-serien ”True detective”.