De går hand i hand mot makten
Mats Wingborg: Därför måste Kinberg Batra bjuda upp Åkesson
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2017-04-24 | Publicerad 2017-02-10
Årets inrikespolitiska snackis, så här långt, är Anna Kinberg Batras utspel att Moderaterna vill samarbeta med SD och att alliansen snarast bör lägga fram en gemensam budget. Men på en punkt vägrar Kinberg Batra fortfarande att lämna besked: kan hon tänka sig att ta makten med stöd av SD om de rödgröna blir större än alliansen efter valet 2018? Svaret är förmodligen ja, men väljarna får inget veta. Hittills har utspelet bemötts med kalla handen i väljaropinionen.
Kinberg Batras position har förskjutits successivt, utspelet var knappast någon dramatisk omsvängning. Redan i Ekots Lördagsintervju i juni 2016 gled partiledaren i synen på SD.
Det är inte svårt att förstå vad som skett.
Inom Moderaterna har den falang som är beredd att stödja sig på SD blivit allt mer högljudd och fått eldunderstöd från både Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Gävle och fyra mindre kommuner, där Alliansen styr med stöd av SD, fungerar som testballonger. Nyligen förklarade Malmös ledande moderat Torbjörn Tegnhammar att även han vill regera med hjälp av SD.
Bakom Kinberg Batras uppbrott från ”Reinfeldt-falangen” går det att ana ett strategiskt övervägande. Eftersom DÖ inte existerar längre har sannolikheten ökat för ett blocköverskridande styre, men i strid med Mikael Odenbergs drömmar skulle det antagligen leda till att Moderaterna hamnar utanför regeringen.
Ur moderat perspektiv har det därför blivit akut att försöka normalisera Sverigedemokraterna, i annat fall riskerar man att själv bli bortsopad. Moderaterna spelar därför Svarte Petter. Nu plågas partiet av den återkommande frågan om de kan tänka sig att styra med SD-stöd.
I stället för att svara plågar de Annie Lööf med frågan om hon föredrar en S-regering framför en borgerlig stödd av SD. I alliansens periferi försöker Ebba Busch Thor rädda KD över fyraprocentsspärren genom att vara ännu mer SD-vänlig än Kinberg Batra, medan Jan Björklund vill att alla ska bli sams igen, frågan är bara hur den försoningen ska gå till.
M och SD har under de senaste åren närmat sig varandra stegvis. Länge försökte SD-ledningen beskriva sig som ett parti som stod bortom höger och vänster, men sedan Landsdagarna 2015 är målet att bilda regering med Moderaterna och KD.
Jimmie Åkesson hänvisar till ”normaltillståndet” i våra nordiska grannländer, det vill säga att högerradikala partier ingår i eller stödjer borgerliga regeringar. Även innehållet i SD:s politik har ändrats i moderat riktning. Partiet har öppnat dörren för en marknadsanpassning av den skattefinansierade välfärden.
Tillsammans med allianspartierna vill SD stoppa Ilmar Reepaus förslag om att förhindra välfärdsbolag från att ta ut vinster på mer än sju procent av det operativa kapitalet, ett motstånd som även fått ledande socialdemokrater att tveka.
SD säger nej till krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling och vill inte längre att kommuner ska kunna få säga nej till friskolor även om det finns risk för överetablering. Detta är alltså inte enbart ett politiskt spel om vem som tar vem, utan ett nytt landskap som påverkar innehållet i de politiska besluten.
Ett ständigt upprepat påstående är att starkare högerradikala partier i Europa öppnar för en mer protektionistisk handelspolitik. Sådana tendenser finns, inte minst hos Front National och Marine Le Pen. Men den beskrivningen döljer en motstridig trend. Partier som Alternativ för Tyskland, Sannfinländarna, norska Fremskrittspartiet, ungerska Fidesz, polska Lag och Rättvisa, brittiska Ukip och österrikiska Frihetspartiet präglas alla av en kombination av marknadsliberal ekonomisk politik och en auktoritär nationalism.
Partierna drar sig inte för att skära i offentlig välfärd, öppna för marknadsstyrning, underminera de fackliga rättigheterna och låta storföretag diktera villkoren. De marknadsliberala inslagen har fått ökat utrymme, vilket särskilt gäller SD.
En orsak till förskjutningen är näringslivets påverkan, även detta är särskilt tydligt i Sverige. Plötsligt stod lobbyisterna på kö utanför SD:s riksdagskansli och SD:s tjänstemän kunde spara tid genom att få färdigskrivna underlag.
Den centrala förklaringen till den marknadsliberala politiken är emellertid en annan: SD och andra högerradikala partier i Europa vill tillhöra det politiska finrummet. I Ungern och Polen har partierna tagit makten på egen hand. När det inte varit möjligt har strategin blivit att få makt genom att närma sig den traditionella borgerligheten. Då är det taktiskt att byta fot i frågor som handlar om marknadisering och omfördelning – med baktanken att inte kompromissa om nationalismen.
I den nyutkomna essän Den farliga mångfalden nagelfar Håkan Holmberg, chefredaktör för Upsala Nya Tidning och tidigare riksdagsledamot för Liberalerna, SD:s auktoritära syn på folkbildning och media. Han visar hur partiets kultursyn hänger samman med partiets föreställning om att den svenska staten ska skydda de invånare som anses tillhöra den svenska nationen.
Vad Holmberg inte nämner är förskjutningen av SD:s ekonomiska politik och att SD, Liberalerna och välfärdsbolagen numera intar samma okritiska inställning till det marknadiserade skolsystemet.
Holmberg förbiser också ett annat fundamentalt drag i SD:s ideologi, nämligen hatet mot arbetarrörelsen. Även när Sverige styrdes av borgerliga regeringar var SD:s uttalade ”huvudmotståndare” socialdemokratin och vänstern. Åkesson hyllade mordet på Olof Palme i en nidvisa 2009. Efteråt tog han avstånd, men det var knappast någon tillfällighet att sången handlade om Palme.
En bloggpost från 2008, skriven av SD:s starke företrädare i Landskrona, Stefan Olsson, hävdar att SD alltid kommer att gynna Alliansen, inte för att SD gillar borgerligheten, men på grund av ”partiets avsky för Socialdemokraterna”.
Inom arbetarrörelsen skrattar många åt Kinberg Batras piruetter och de allt djupare sprickorna i Alliansen. Men det är en allt svagare arbetarrörelse, med vikande valresultat och svagare facklig organisering, som har banat väg för högerradikala partier. Utvecklingen har accelererat efter finanskrisen 2007–2008.
För Sveriges del är den mest dramatiska frågan inte om Moderaterna och SD kommer att inleda ett närmare samarbete, utan om ett starkare SD på sikt kommer att försvaga LO. Det skulle på ett mer definitivt sätt rita om den politiska kartan.
Över hela Europa riktar de högerradikala partierna sin politiska udd mot fackföreningsrörelsen. I Frankrike är strategin särskilt sofistikerad. Marine Le Pen hävdar att det är hon som företräder de ”bortglömda arbetarna” samtidigt som hon både attackerar facket och uppmuntrar partimedlemmar att ta över fackliga positioner.
I Sverige har SD visserligen tappat stöd inom LO-grupperna under det senaste året, men SD-sympatisörerna är många inom manligt dominerade förbund på den privata sidan. Även i andra europeiska länder ser vi att högerradikala partier vinner stöd hos arbetare. Det handlar sällan om de fattigaste, som ofta inte röstar alls. Utan framför allt om arbetare i nedgångna industrisamhällen som ser hur deras position och status försämrats jämfört med andra.
Den svenska arbetarrörelsen står inför ett dilemma. I dag behövs en samverkan med liberala krafter som motsätter sig att borgerligheten närmar sig SD. Samtidigt visar en entydig forskning att blocköverskridande styren, där skillnaden mellan vänster och höger suddas ut, gynnar högerradikala partier.
När det med hjälp av valsedeln inte går att påverka fördelningsfrågorna eller maktförhållandena på jobbet hamnar den kulturella dimensionen på första parkett och det är just vad de högerradikala partierna önskar.
Arbetarrörelsen bör med andra ord både sträcka ut handen till radikala liberaler och betona klassisk vänsterpolitik. Det kräver mod och breda politiska ansatser. En sådan skulle kunna vara att på allvar betona att alla barn ska ha samma möjligheter, det är ju en position som socialliberaler brukar påstå att de försvarar.
Mats Wingborg
Författare till boken Den blåbruna röran (Leopard förlag)
