En queer värld – helt utraderad av nazisterna
Dokumentären ”Eldorado” påminner om att friheter kan beskäras och rättigheter rullas tillbaka
Under Pride Västerås för ett par veckor sen slog två tonåringar sönder ansiktet på en man, efter att han försökte hindra dem från att riva ner regnbågsflaggor och banderoller. Det skedde efter en vår då vi har haft en aggressiv debatt om dragqueens som läser sagor på bibliotek, med mer än antydningar om att det egentligen handlar om grooming. I USA och Storbritannien blir hetsen mot transpersoner allt hätskare, i Florida har man infört ”Don’t say gay”-lagen som förbjuder undervisning, och till och med diskussioner, om sexuell läggning eller könstillhörighet för barn under nio år. I flera delstater förbjuder skolbibliotek böcker på samma teman.
Rättigheter kan rullas tillbaka, friheter beskäras – det har hänt förr. Om det påminner Benjamin Cantu och Matt Lamberts nya dokumentärfilm ”Eldorado – allt nazisterna hatade” (Netflix). Den berättar om den mycket progressiva syn på kön och sexualitet som spirade i mellankrigstidens Berlin – parallellt med nazismens uppgång.
Inom SA hyllades det hypermaskulina samtidigt som kvinnor och femininitet föraktades
”Eldorado” – som tagit titeln från ett av de cirka 100 hbtq-ställen som fanns i Berlin – berättar egentligen inget nytt. Den påminner om Magnus Hirschfelds sexualvetenskapliga forskningsinstitut, som vid sidan av nattklubbar och kaféer var en viktig samlingsplats för bögar, flator och transpersoner – och för heteros, som behövde hjälp med reproduktiva problem och könssjukdomar. Hirschfelds livsverk förstördes 1933 av ungnazister, hans bibliotek blev bokbålens bränsle.
Filmen berättar också om Ernst Röhm, chef för nazimilisen SA och regelbunden gäst på ”Eldorado”. Inom SA hyllades det hypermaskulina samtidigt som kvinnor och femininitet föraktades. Röhms homosexualitet var en öppen hemlighet, han trodde att hans personliga relation med Hitler var ett tillräckligt skydd. Men till slut användes ändå hans sexuella läggning emot honom och han dödades 1934 under ”de långa knivarnas natt”.
Man får också följa helt vanliga gays och queers, verkliga personer som snyggt gestaltas, som först fick allt friare, öppnare liv för att sedan jagas tillbaka in i skuggorna – och till slut fly landet, sättas i läger eller dödas. Det är öden som ger tittaren andnöd.
Det får man också av de eftertexter som påminner om att nazisternas syn på homosexualitet som något ”perverst och kriminellt” överlevde kriget. Nazitysklands paragraf 175, som förbjöd sexuellt umgänge mellan män, blev kvar i den västtyska lagboken och användes friskt – cirka 50 000 män dömdes enligt den. Den reformerades 1969 men ströks helt först 1994.
Efterkrigstidens syn på homosexualitet bidrog också till hål i forskningen, då homosexuella överlevande inte ville träda fram och berätta vad de utsatts för (flator sattes också i läger, för ”antisocialt beteende”). Mellan 5000 och 15 000 dog i koncentrationsläger; även många av deras anhöriga teg.
I dag har Berlin åter en blomstrande queerkultur. Men, som en forskare påpekar, den är helt ny och saknar koppling till det som fanns för 100 år sen. Den världen blev utraderad. Filmen avslutas med gamla polisbilder från då, av gripna homosexuella män – i dag namnlösa, i en värld där ingen minns vilka de var.
