Sverige håller tyst när uigurerna mördas
Koncentrationsläger, tvångsarbete och fängelsestraff är Kinas metoder
Det är nu sex år sedan starten av det kinesiska folkmordet mot de uiguriska och kazakiska folken. Den kinesiska statens plan fortsätter, först koncentrationsläger, sedan tvångsarbete för miljoner och långa fängelsestraff som i praktiken är dödsdomar, särskilt för de äldre. Hundratusentals ”föräldralösa” barn förs till kinesiska barnhem där de med våld tvingas glömma sitt eget språk.
Detta, plus det systematiska bulldozrandet av alla kulturminnen, moskéer och så vidare är Kinas master plan för att inte bara utrota, men göra det omöjligt att återuppbygga de utraderade kulturerna.
Regimen gör allt för att hindra att information kommer ut. Drakoniska restriktioner på all oberoende nyhetsrapportering, Potemkin-kulisser för besökare villiga att låta sig duperas.
Och så den infernaliska kinesiska propagandan om det lyckliga Xinjiang som Youtube och andra gladeligen släpper fram, trots att det är båg (det är oftast kinesiska kolonister med ”Uyghurface” som dansar, inte uigurer).
Ibland kommer det dock fram brottstycken som smugglats ut, med enorm risk för de som vågat förmedla dem.
Ta bara 23-årige Mirep Muhammet som använde en VPN för att gå ut på internet och berätta sanningen om massarresteringarna, men snart greps, för att ha ”sänt information utomlands”. Hans öde är okänt, men vi kan utgå från att han torteras.
Eller som nyheten om att 71-årige Abdurusul Memet dömdes till 13 år och elva månaders fängelse grundat på den mycket specifika ”åtalspunkten” att han studerat Koranen under fyra månader – år 1964. Det vill säga, när han var tolv år gammal. Vi vet nu att Memet dog i fängelset i mitten av juli 2023.
Eller 87-åringen som dog två veckor efter att han sattes i läger för att hjärntvättas – för att han ”kunde läsa Koranen”. Rhenagul Gheni, en 39-årig kvinna som fick tio års fängelse för att hon studerat Koranen, plus sju för att hon läste ur den vid sin fars begravning. Liksom hundratusentals andra vet vi inte om hon fortfarande är vid liv. Patihan Arsan, kazak, som länge arbetat åt den kinesiska regimen, kastades i läger liksom sin hustru, efter att en husrannsakan upptäckte att de hade en familjekoran hemma.
En kazakisk man dömdes till 23 års fängelse för ”brottet att läsa Koranen.” Hasiyet Ehmet hade flera koraner och undervisade “i hemlighet”. För det fick hon 14 års fängelse.
Holländska Volkskrant har skrivit om hur moskéer bulldozas och om hur en man berättade om hur han la sin Koran i en väska och kastade den i floden innan den kunde upptäckas.
Faktum är att sådana här uppgifter inte är ovanliga. Den kinesiska regimen tar varje antydan om en vardagsreligion som förevändning att stämpla oskyldiga som terrorister och skicka dem till fångläger och tvångsarbete. Och tar deras barn ifrån dem, för alltid.
Detta gör att uigurer i exil med förtvivlan – liksom vi andra – ser hycklande muslimska regimer som Iran och Saudiarabien skamlöst hylla och prisa Kina samtidigt som de låtsas ”försvara Islam”. Utan dem, och papegojor som Palestinas Mahmoud Abbas, som på besök hos folkmordsgeneralen Xi Jinping proklamerade att ”det finns inga människorättsfrågor i Xinjiang”, skulle Kina antagligen inte kunna fortsätta med sina ofattbara grymheter.
Men vi i Väst bär ett lika tungt ansvar. I stort sett endast USA har infört sanktioner mot Kinas export av produkter från tvångsarbetet i folkmordszonen. EU ligger efter.
De nya ”Kina-strategier” som nu tas fram i hela Europa handlar mest om den egna ”säkerheten”. De nämner inga mänskliga rättigheter, som bäst några ord om att vi är “bekymrade” över det som sker i Kina. Detta trots att vi vet av erfarenhet att den kinesiska ledningen struntar fullständigt i om vi är bekymrade eller inte.
Få talar om att ta strid för en internationell rättsprocess av den typ vi säger oss vilja se mot Vladimir Putin. Men bara då skulle det bli annat ljud i skällan, från den kinesiska makteliten.
Tills dess sitter Sverige som åskådare på läktaren till det kinesiska folkmordet. De rättslöst gripnas ägodelar säljs vidare på kinesisk e-auktion (hos Alibaba, förstås). Kolonister från den kinesiska härskarrasen flyttar glatt in i tomma familjehus och gårdar vars invånare skickats till koncentrationslägren, till slavarbete och till dödens fängelser.
Magnus Fiskesjö är Kinakännare och bland annat före detta kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking, och tidigare chef för Östasiatiska museet
