Big bang i Notre Dame
850 år sedan den klassiska musiken fick sin nuvarande form
Vi står i ett kylslaget regn och väntar på Vår Dam, Notre Dame i Paris. Kön är lång och ingen verkar lida av att det är mörkt, kallt, blött och försenat.
Första stenen till katedralen placerades 1163, för 850 år sedan. Indirekt räddades hon ur sitt förfall av Victor Hugos roman Ringaren i Notre Dame från 1835, och utvecklades till en turistmagnet med 13 miljoner besökare per år,
Trumpetstötarna i jubileumsbladet, som nu börjar lösas upp i regnet, utstrålar oförställd stolthet. Bland projekten 2013 märks bland annat en ny tenorklocka i domkyrkans torn, lite snett under den ännu större tenoren, klockan Emmanuel och bronsjätten bland klockor, Gabriel. Restaurering av den pampiga läktarorgeln med sina 64-fotspipor. Och en fullmatad säsong med katedralens körer.
Som höga C i firandet lockas pilgrimer världen över att starta sin färd från torget vid katedralen. En lätt oansenlig plats som Umberto Eco och andra kallar ”Frankrikes nollpunkt”.
En gång betraktades Notre Dame som ”Förnuftets tempel”. Då halshöggs Israels kungar som står staty ovanför portarna. Här lät Napoleon kröna sig själv till kejsare. Här hölls begravningsmässa för president François Mitterrand.
Men varför är jag här? Jag vill höra hur den klassiska musiken lät precis i big bang-ögonblicket, när våra föreställningar om ”seriös musik” skapades. Det låter kanske pretentiöst. Vilket det också är.
Vid sekelskiftet 1100–1200-talet var nämligen Notre Dame en samlingspunkt för den första polyfona musiken. Innan hade all musik varit unison, nu sprack den upp i stämmor. Tidens hjältar som först vågade bryta mot kyrkans monotona oackompanjerade melodilinjer, hade namn som Leoninus och Perotinus.
I backspegeln framstår det som den mest genomgripande händelsen i musikens historia över huvud taget. Och det sker i samma stund som bildkonstnärer börjar undersöka perspektivet inom måleriet.
Först testar Perotinus två stämmor. Lite försiktigt med att ha den ena på fem toners avstånd (en kvint) från den andra; ett intervall som kyrkan faktiskt betraktar som ”orent” eftersom det anses skymma liturgins budskap. Men någon av Notre Dames präster ger Perotinus sitt stöd. Strax lägger han till en tredje, och en fjärde stämma för att så småningom ge musiken ett helt nytt centralperspektiv. Alla tankar och skisser finns bevarade i boken Magnus Liber Organum.
Det är intressant att höra hur han bygger sin musik rumsligt, med långsamma notvärden i botten, lite snabbare i mitten och fantasifulla överstämmor som ibland hamnar i dissonant konflikt. Och hur musiken står i samklang med kyrkans gotiska, uppåtsträvande och mäktigt ekande arkitektur.
I kväll sitter vi försjunkna i Perotinus låtar Alleluia – Posui Adiutorium, Beata Viscera, Dum Sigillum, Salvatoris Hodie. Samt låtarnas låt: Viderunt omnes från 1198.
Vi hör allesammans klart och tydligt att Viderunt omnes bryter sig loss ur ett dogmatiskt system. I förhållande till den korta texten är musiken rent av revolutionerande; alla stavelser tänjs ut. Ibland känns det som om sångarna bara råkat träffas under altaret för att jamma ihop. Tralla, nynna, och plötsligt komma på tekniken med att sjunga i stämmor.
Perotinus får fundamentet att skaka. Ja, egentligen börjar det redan år 500 e.Kr. när filosofen Boëthius menar att: ”Musik är en fri konstart, lösgjord från kyrkans liv och läror.” För dessa åsikter blir han fängslad, anklagad för förräderi och senare halshuggen.
Det upplevs som en chock när det inträffar. För ett ögonblick gör musiken lyssnaren medveten om ”självet” och tidens ände. Vad som därefter sker är att stämmorna – och dissonansen – byggs ut. Barockens kontrapunkt, upptäckten av det optiska perspektivet som direkt motsvarar upptäckten av harmoniskt djup i musiken, elektriciteten osv.
Visst är det det vi hör i Perotinus sånger? Flerstämmighetens början. Ett förspel till något som ska ge musiken stora friheter och senare (tyvärr) leda till allt djupare motsättningar mellan utåtvändhet och inåtvändhet, individ och stat, konst och vetenskap.
Vi går sakta ut i regnet. Ner i tunnelbanan, där ett gäng musiker från Balkan fiskar upp tråden som Perotinus just har spunnit. 850 år har passerat.
