Det sexigaste man kan kalla mig är ”ängslig”

Hjärnan ruttnar på den som inte värjer sig mot den kulturella återvinningen

Bandet Dina Ögon, vars funktion är ”repetition förklädd till en vogue”, skriver Kristofer Andersson. Här vid P3 Guld-galan januari.

”Att vara allergisk mot återbruk är mest en ängslig pose som överlevt från nittiotalet”, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Max Hjelm, född 1997. Han menar att återvinningen bara handlar om ”en fascination av gamla grejer”.

Eftersom undertecknad nämns i texten sträcker jag upp handen.

Nyligen blev Max Martin pophistoriens mest framgångsrika Billboard-producent. Metodiskt har han de senaste tio åren anpassat sin utgivning till de algoritmer som kommit att definiera vårt kulturintag. De bygger alltid på återbruk av det existerande. Modevärlden förutspår gång på gång nya riktningar, för att sedan ånyo leverera Y2K-tintade Insta-reels.

Vad som förr möjligen var en pose, vad det nu är för fel på sådana, är i dag livsavgörande: Den som inte aktivt värjer sig mot återvinning kan omöjligen skydda sin hjärna – sin smak, sin lust – från att ruttna under en maskindriven personanpassad reklamkampanj utan slut. Därför är Max Hjelms adjektiv ”ängslig” förstås det sexigaste någon kallat mig.

Konsekvent tilldelas vidsträckt benutrymme till återvunnen förströelse upphöjd till samtidskonst

Tidens form är nostalgi. Det passar den automatiserade kulturproduktionen utmärkt. I fredags släppte Stockholmskvartetten Dina Ögon sitt tredje album ”Orion”. På många sätt utgör de, omfamnade av en global självutnämnt vidsynt kritikerkår, Max Martins motsats. Men deras funktion är repetition förklädd till in vogue. Självklart agerade Dina Ögon mellanakt under fjolårets Augustgala.

 

Det här är invändningar av principiell natur. Konsekvent tilldelas vidsträckt benutrymme till återvunnen förströelse upphöjd till samtidskonst. Den annars utmärkta Brighton-baserade butiken Mr. Bongo beskriver Dina Ögon så här: ”Ett sound som tar in element från när och fjärran, och knyter ihop dem med en tydlig drömlik svensk touch”.

Nyckelordet är ”tydlig”. Den ”svenska touchen” är i övrigt – oavsett om avsändarna heta Amason, Doris eller Dina Ögon – kodspråk för ett bruksnöje som agerar nytt men låter gammalt. Identifierbart nog för att accentuera helgens barnfria parmiddagar bland Nytorgets arkitekter, tillsammans med två Valpolicella Ripasso och varsin splittad ecstasy. Det är den här av kulturindustrin inrättade upprepningen som samtida musik-, litteratur- och filmkonsumtion bygger på, exakt anpassad efter 7,9 miljarder människors unika behov.

Dina Ögon – eller vad ”konstnären” du jour nu kallas – utger sig alltid för att erbjuda ett alternativ, en ny formulering, som inte finns, i vart fall inte här. Vad vi får är upprepning. Nere på botten av svenskt kulturliv står alltid några hippies som sådär alldeles ofarligt bara ”fascineras av gamla grejer” och filar på en outtake till nästa subversiva Volvoreklam. Snart existerar inget annat.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln