De vill att både Trump och Jesus tar hem det
Aktuell film om den evangelikala rörelsen borde väcka en seriös diskussion
Det har gått drygt tre år sedan stormningen av den amerikanska kongressen. I den norska dokumentären ”I väntan på Armageddon” (2023), som hade premiär på SVT Play i söndags, skildras hur en betydande del av den upprörda folkmassan utgjordes av evangelikala. Denna grupps idéer finns även i Sverige i dag inom den väckelsekristna rörelsen.
Ett par månader före stormningen skrev jag på Aftonbladets kultursidor om hur tankegods som figurerat hos Donald Trumps evangelikala supportrar i USA också finns representerat i vissa svenska sammanhang. Som exempel lyfte jag bland annat en konspirationsteoretisk ledartext i den väckelsekristna dagstidningen Världen idag som likt MAGA-republikanerna ifrågasatte valresultatets legitimitet.
I en respons på texten påpekade statsvetaren Magnus Hagevi att det snarare är organisationer likt den frikyrkliga ungdomsrörelsen Equmenia som bör lyftas fram när man talar om hur väckelsekristendom ser ut i Sverige (föreningsdemokratisk och på behörigt avstånd från allt som andas trumpism). Den kristna tidningen Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund gick längre och menade att texten bestod av ett ”bräckligt” argument om att hela frikyrkligheten blivit högerradikal.
Möjligen hade jag slarvat i mina formuleringar; naturligtvis omfamnar inte alla Sveriges frikyrkliga Trumps politiska program. Inte heller uttrycker någon majoritet av de väckelsekristna svenskarna explicit stöd för den evangelikala radikalnationalism som burit – och återigen försöker bära – fram honom till makten. En betydande andel av de väckelsekristna i Sverige ställer sig, av allt att döma, främmande inför de spirande teokratiska ideal som tar allt större plats i USA. Frikyrkligheten har spelat en central roll för såväl demokratisering som sekularisering av det svenska samhället.
Detta faktum förtar dock inte värdet i att fråga sig hur, var och varför kristen radikalnationalism och politisk evangelikalism – oavsett omfattning – skapas och sprids även på vår sida Atlanten.
Här syns ett problem i den annars mycket intressanta dokumentären ”I väntan på Armageddon”; evangelikala framtidsdystopier och politiskt auktoritära idéer framstår som avlägsna tankar uttryckta av religiösa extremister på andra sidan jorden. Föreställningen understryks också av att dokumentärens talking heads drar paralleller mellan salafitiska domedagsrörelser som Islamiska staten och amerikanska politiska evangelikala.
I själva verket står det politiska tänkande som gestaltas i dokumentären inte alls särskilt långt från delar av den svenska väckelserörelsen. Detta visar en omfattande genomgång jag nyligen slutfört av allt material som publicerats i Världen idag mellan år 2016 och 2022: omkring 22 000 texter som utgörs av allt från kulturartiklar till nyhetsnotiser och ledarkrönikor. Som en av de mest spridda och lästa väckelsekristna publikationerna i Sverige (cirka 9 000 prenumeranter kontra Dagens cirka 15 000) är Världen idag en betydelsefull ingång till att förstå hur sådant tankegods kommer till uttryck här. Resultaten visar att tidningen på flera sätt är en medial tummelplats för auktoritär politisk evangelikalism.
I forskningslitteraturen kallas ibland detta för dominionism, en politisk teologi vars slutgiltiga mål är att skapa nätverk av kristna ledare, församlingar och parakyrkliga organisationer som kan uppnå herravälde. I Sverige är det just Världen idag som kanske allra tydligast uttryckt denna lära om att väckelsekristna bör försöka kontrollera vad man ser som samhällets sju maktsfärer: ekonomi, familjefrågor, religion, utbildning, underhållning, medier och politiskt beslutsfattande.
Dokumentären ”I väntan på Armageddon” visar vidare hur tunga röster bland USA:s evangelikala använder sina plattformar för att genom amerikansk utrikespolitik driva fram en eskalerande konflikt i Mellanöstern. Ett världskrig centrerat kring Jerusalem skulle uppfylla vad somliga evangelikala ser som den profetiska poängen i texter från den bibliska Uppenbarelseboken.
Också i Världen idag uttrycks en långtgående kristen sionism. Ibland relateras denna uttryckligen till de amerikanska aktörer som dokumentären skildrar. Trumpadministrationens beslut att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem framställs som en mycket positiv utveckling i tidningen. I en nyhetsartikel från 2018 refererar skribenten till hur den välkände kristna sionisten och pastorn John Hagee fick avsluta ambassadens öppningsceremoni med bön och ”hallelujarop”.
Återkommande framställer Världen idag sådant stöd för Netanyahuregeringen och dess evangelikala anhängare som en sorts krigare mot antisemitism. Förvirrande nog reduceras samtidigt världens judar till en monolit som villigt förväntas acceptera sin roll som verktyg för att föra världshistorien till det väckelsekristna crescendot. ”Kom hem, kom hem till Israel” sjöng Livets ords kör i en inspelning från 1992, den kristna församling som betytt mest för Världen idags tillblivelse. Budskapet till diasporans judar är att ”komma hem till Israel” så att profetior om att Jesus ska återvända till jorden kan verkställas. Där förväntas judarna också, till slut, böja sina knän för honom. En tämligen villkorad vänskap med andra ord.
Trots behovet av att tala mer om sådant tankegods i Sverige avfärdas ibland ansatser att göra just det som försök att svartmåla frikyrkliga. Det är olyckligt, eftersom den som verkligen bryr sig om väckelsekristendomens framtid och utveckling behöver våga samtala om vilka strömmar som rör sig under dess yta. Tack vare ”I väntan på Armageddon” har vi nu ett utmärkt tillfälle att fortsätta göra just det.
Tomas Poletti Lundström är religionshistoriker och forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet
