Högt spel om vad vi ska läsa
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-10-28 | Publicerad 2016-10-27
Jerker Virdborg rapporterar om spektakel och big business på världens äldsta bokmässa
”Synd att mässan inte hålls i Berlin eller München. Frankfurt är ju så fult.”
”Åk absolut inte dit, författare har inget där att göra.”
Så säger två svenska förlagsanställda till mig i förväg. Ivrigt ordnar jag därför både resa och logi. Under flighten ner fyller en till branschperson på:
”Årets värsta vecka. Konstant stress. Förfärlig köttig mat.”
När vi går in för landning sticker de högsta skyskraporna symptomatiskt upp genom molntäcket. Nyfikenheten stegras. Varför får jag en känsla av att alla försöker avskräcka mig? Efter ankomsten först en kvick orientering: Centrum, som känns litet, mässområdet, som verkar gigantiskt, och så de två hotellen Hessischer Hof och Frankfurter Hof, där många informella möten sker. Sedan är det bara att ge sig i väg och utforska.
Bokmässan i Göteborg startades 1985. Motsvarigheten i Frankfurt am Main däremot har arrangerats sedan 1478. Den är alltså 507 år äldre, och under en vecka i oktober samlas all världens förlagsaktörer just här.
Upplägget i den enorma hall tre med tysk litteratur liknar det i Göteborg, med signeringar och paneldebatter. Men så finns det ett antal jättehallar till. Faktiskt så många att det går skyttelbussar mellan dem, som på en flygplats. Och dessa hallar har i sin tur flera våningar, där mycket få vanliga mässbesökare rör sig.
Varje världsdel har sin egen sektion, likaså erbjuds avdelningar för politik, barn, religion, utbildning, serier, mat … Jag ser hela korridorer med inget annat än University press-förlag.
En äldre man i ett minimalt stånd säljer en enda titel, som uteslutande handlar om tandpetare. Vatikanen är här, i en påkostad monter med många prästrockar. Harper Collins är också här, och förstås Penguin Random House, Hachette och De Agostini.
Porschemuseet i Stuttgart finns också representerat, med hela sin samlade utgivning. Det överväldigande utbudet bara fortsätter, hallarna tycks sakna ändar. Andelen förlagssvenskar som skyndar fram i gångarna är dessutom hög.
Min närvaro väcker intressanta reaktioner. ”Vad gör du här?” utbrister den ena efter den andra med utslagna armar, innan blicken börjar flacka. Ja, vad är det som ska gömmas undan? Alice Bah Kuhnke är också på plats. Det ryktas att Sverige kanske ska vara temaland om några år. Men ingen lyckas egentligen förklara varför det vore en bra idé.
Överst i hall sex ligger mässans kanske allra heligaste, ”LitAg”, Literary Agents and Scouts center, en mytomspunnen och av författare sällan besökt plats, helt central för den internationella bokindustrin. En skylt utanför meddelar strängt: ”Access by appointment only.” Vakten vid disken är barsk. Men utan avancerade frågor ger han mig ett oansenligt grönt passerkort. Och så är jag inne.
”Frankfurt är en show, ett spektakel!”
Utan tvekan. För en studie i masspsykologi och propagandateknik vore dramaturgin här perfekt stoff.
Veckorna före mässan skickar världens samlade agenturer och scouter ut mängder med mejl fyllda med provöversättningar, uppblåst reklam och absurt korta läsdeadlines till förlagen. Det finns till och med ett eget verb för detta, att ”pre-Frankfurta”. Syftet är glasklart, att i förväg skapa rykten och budgivningar så att spinnet, när alla väl är på plats i Frankfurt, ska gälla just deras bok. Sedan möts man här på LitAg, vid något av 228 kvadratiska borden, uppställda i spikraka rader, och fortsätter stressa varandra.
Nästan ingen har läst böckerna, som ibland inte ens är färdigskrivna, allt handlar om att våga lita på magkänslan, eller andras omdömen. Eller på just spinnet. För snart går tåget!
”Det är samma manipulativa Följa John-lek varje år, alla springer nervöst på samma bollar, och många förlag betalar helt orimliga summor för medelmåttiga böcker. Högst fem procent av dem betalar sig när de sedan släpps.”
En tydlig trend är fackböcker om ovanliga ämnen och med personligt tilltal, här finns potential till nyckfulla storsäljare. En sådan titel i år är till exempel Margareta Magnussons The gentle way of Swedish deathcleaning, en annan den norske upptäcksresenären Erling Kagges bok om tystnad.
Under mötena sorteras alla böcker blixtsnabbt in i olika fållor, fiktion eller inte? Litterärt eller kommersiellt?
”Det är inget att hymla med, Frankfurt handlar om affärer.”
Misstänkt långsamt glider jag fram mellan borden. Här kan man faktiskt råka höra väldigt hemliga saker, utan att ens tjuvlyssna. Jag noterar viktiga svenska agenturer som Partners in stories, Hedlund, Nordin, Salomonsson och Ahlander men också internationella jättar som William Morris, Maria B. Campbell och Andrew Wylie.
Varje möte pågår högst en halvtimme, och med det tempot hinner man utan vidare med femton-tjugo per dag. Men då känns en hel vecka snart rätt lång.
Luften tunnas ut, ett oräkneligt antal människor strömmar förbi, sorlet låter öronbedövande – var finns största möjliga kontrast?
En taxi tar mig i ilfart till kyrkogården Hauptfriedhof, norr om city. Här, på gravplats K119, vilar filosofen Theodor Adorno. Tystnaden mellan buxbomshäckarna är kompakt, likaså ensamheten. Vad hade Adorno, som så giftigt kritiserade både masskulturen och fascismen för dess passiviserande verkan, tänkt om bokmässan?
Ett stycke bort står väldiga monument över nazismens offer. Skymningen kommer smygande och bara ekorrarna följer mig till utgången.
På terrassen utanför Frankfurter Hof däremot har kvällspasset börjat. Nu väntar mingel, middagar och fester.
”Man pallar inte Frankfurt om man dricker för mycket. Men man orkar inte utan att dricka heller.”
Stående tryckt mot väggen följer jag noga skådespelet. Samma personer som jag sett på LitAg dyker upp även här, inklusive många svenska förläggare. Man kindpussas tre gånger, inte två. Flaska efter flaska med torr sekt korkas upp.
Folk ser ut att ha genuint trevligt. De skulle alla kunna jobba i diplomatkretsar. Samma självsäkra attityd, samma världsvana poser, och välanpassade kläder, och språk.
Dessa personer, inte fler än ett par hundra, är med och styr i princip alla betydande förlag och mediabolag i hela världen. Ingen tycks tänka på risken för terrordåd, men jag för min del spanar noga in var gömställen och nödutgångar finns.
Vissa utländska förläggare talar gärna helt öppet:
”Frankfurt är framför allt ett tillfälle för oss att spegla oss i våra kollegor. Vilken är vår identitet just nu? Och vilka andra förlag i världen är som vi? Dessutom tycker jag verkligen om en del kollegor, och det är tur, för jag träffar dem oftare än mina släktingar.”
”För några år sedan rådde gravölsstämning i branschen, pappersboken var körd, e-böcker gick inte att sälja, läsarna blev besatta av sina Iphones och det stora spöket Amazon skulle ta över planeten. I dag ser vi strömmade hörbokstjänster dra in stora summor till förlagen. Och titlarna säljer i en mängd olika format, så optimismen är tillbaka. Skål!”
Det fula Frankfurt då? Jo, jag ser det också, i ett osannolikt obehagligt Red light district på Taunusstrasse. Och jag ser det från mitt lägenhetsfönster, där jag kan blicka rakt in i cellerna på Klapperfeld, Gestapos gamla fängelse. Men när jag sent på natten vandrar över den ödsliga Willy-Brandt-Platz och storögt tittar upp mot de imponerande skyskraporna som blänker i strilregnet, alltmedan jag lyssnar på de hypnotiska slutminuterna av Kraftwerks Neonlicht, då skapar skönhetsupplevelsen så starka rysningar att hela ryggraden skakar.
Är det månne fult på andra sätt?
Inte särskilt. Bara en mycket naiv person kan bli förvånad eller upprörd över att förlag vill göra goda affärer. Kanske är det något helt annat man vill dölja? Att jätteförskotten på mässan egentligen är förklädda pr-knep lämpliga att sedan nämna under den inhemska lanseringen?
Att behovet av att flexa musklerna och markera position inför konkurrenterna för en utomstående framstår som direkt rörande? Att det verkar lika rörande att köpa in så kallat heta titlar, kanske inte främst för att man tror på dem, utan mest för att själv kunna framstå som het?
Distans ger överblick. Jag söker mig till Kaiserdomen i Gamla stan. Medan organisten spelar en kantat av Buxtehude tar jag mig sakta högst upp i tornet. Från plattformen, där jag på nytt är faktiskt chockerande ensam, ser jag floden Main och hela Frankfurt, med Goethes födelsehus och allt.
Just då byter organisten stycke. En skräckinjagande sats av Schnittke tar vid, och rakt nedanför tornet anar jag med ens det förflutnas gatunät, hur bombmattorna måste ha lagts ut just här, den 22 mars 1944, när mer än tusen korsvirkeshus från barocktiden helt utraderades av brittiskt RAF-flyg, under en enda eldstormsnatt.
Bokstavligt talat knäande av svindel stapplar jag onaturligt sakta varv efter varv runt plattformen, medan kajorna kraxar och kaotiska polystilackord från alla piporna dånar rakt under mig.
Det är just då som jag allra tydligast får syn på bokmässan. Media- och förlagskoncernerna må ha sina otåliga aktieägare, och faktiskt gripande internuppvisningar. Men, och det är en avgörande fråga, vad blir kvar av demokratierna utan deras arbete?
Fråga de turkiska förläggarna på plats. Eller de belarusiska. Upplysningen med sitt ”tänk själv, tänk fritt”-ideal var oerhört dyr räknat i människoliv. Och den pågår ännu.
På mässans antikvariska avdelning finns den dessutom bokstavligen till salu, till exempel i form av ett anatomiskt planschverk av William Cowper från 1739 för 7 400 euro. Frankfurtmässan, med sitt närmast encyklopediskt allomfattande utbud, framstår till slut som en massiv internationell uppvisning i ocensurerat tänkande, en betvingande global våg av frihet. Hur kan någon överdriva vikten av detta i vår stenhårt polariserade samtid där så många fruktar nya storkrig?
På flyget hem råder en varsam stämning. Blickarna är loja, ansiktena plötsligt orakade. Men alla verkar nöjda. Fler än 275 000 besökare registrerade. Inköpskvoterna är fyllda. Innerfickorna likaså, av visitkort. I mars ses alla igen, på nästa mässa, i London.
Jerker Virdborg
