Ensam i fyrtornet
Mikael Strömberg hänförs av en bok om fyrar och minns hur det var att sitta fast i sjön
På vissa språk kan vad som helst låta sensuellt. Till exempel den tekniska beskrivningen av ljuskäglan till en av Sveriges 86 blinkande utposter: ”Dioptrisk trumlins 4 fack á 60 grader, öppen 2 fack á 60 grader, alla linsfack med catadioptrisk krona, 12 ringar och krans 56 ringar, persiennapparat, urverk med lod, lodvikt 89,55 kilo.”
Att det handlar om en fyr förstår kanske bara den som varit där eller sitter med praktutgåvan Sveriges Fyrar från Max Ström i knät. Många böcker om fyrar har det blivit de senaste åren. Men ingen lär överglänsa Anders Hedins sammanställning i fråga om grafisk finess. Boken, stor och tung som få, förvandlas efter några dagar på vardagsrumsbordet till något annat. Ett fynd som spolats fram ur havet. Den är chockerande vacker i sina gulbrunockra fotografier av originalritningar. Det är snarare bildkonst än arkitekturhistoria, med spiraltrappor och konstruktioner som får symbolisera människans kamp, mot och för havet. Till exempel NilsGustav von Heidenstams järnfyrar (Pater Noster, Måseskär) – en estetik som kulminerar samtidigt med att Eiffeltornet i Paris invigs 1891.
En vecka på en fyr borde faktiskt kunna ordineras som stresshantering och göra vem som helst till en fyrspejare. Känslan av att sitta fast i sjön är absolut unik. Eftersom vatten på samma sätt som eld ständigt förändras blir det aldrig långtråkigt. Tankarna kan sträcka ut i full längd tills de självdör. Här ser jag tydligt att jorden är rund och hur den kröker i kanterna. I övrigt händer ingenting men det är ett ingenting fullt av aktiviteter. Nu kommer en kanadagås, nu blåser dörren till fyren på vid gavel, nu drar vinden genom ett trasigt fönster, nu rasslar det till i åskledaren, nu får havet och himlen samma blågrå nyans. På kvällarna sveper fyrljuset genom mitt sovrum och håller mig vaken.
Det finns inget mera ensamt, ödesmättat, utsatt eller trösterikt än en fyr. I dag är de ungefär 13 000, spridda ljusfläckar utplacerade över jordens yta.
Den första som tog mig med storm var Stora Karlsös högt belägna fyr (tyvärr inte med i Anders Hedins samling). Här kan man sitta i veckor och bara stirra med nollställd blick. Men vajrarna som är spända från skorstenarna påminner om det utsatta släkthuset i Lasse Hallströms film Sjöfartsnytt. Någonting säger mig att huset inte är helt ofarligt. I spiraltrappan upp till ljuskäglan passerar man fotografier av barska fyrmästare. Utanför hörs ljudet av tjugotusen sillgrisslor och hela fyren är dessutom ockuperad av svalor. Det doftar av gammal fotogen och fågelspillning. Östersjön pressar på mot kalkstensklippan.
En annan favorit är Cordouan intill Bordeaux. Längst ner i tornet finns det gamla kapellet med välvt tak bevarat, mosaik, altare och eleganta fönster är fortfarande kvar. Det ser ut som om någon flyttat en bit av Notre Dame och ställt den i havet. En sjunkande katedral.
Fyrar har alltid engagerat de främsta arkitekterna eftersom det är en närmast omöjlig uppgift att förena syfte, teknik, material, placering och stil i en och samma byggnad, som sammantaget ska vara bevakningsanläggning, försvarstorn, helgedom, monument och bostad. Och visst säger det något om svårighetsgraden och statusen, att två av världens sju underverk var fyrar; Pharos i Alexandria och Kolossen på Rhodos.
Fyren är en utsatt plats, extrem på alla sätt och vis. Ändå är det uppenbart att de mycket speciella förutsättningarna som rådde vid fyrplatserna gått i arv. Av fyrar drabbas man, om de så ödelägger hela ens sociala liv. Och av alla dessa handböcker och guider som nu spolas upp i den fyrromantiska vågen skapas nya reseplaner, den ena mer omöjlig än den andra.
Gps-kommunikationen sägs göra fyren överflödig. Men jämfört med Akilles blänkande sköld är ny teknik intet. Såsom fyren beskrivs i Illiaden: ”Som när för seglare ute på havet det lysande skenet syns av en flammande eld, som högt på berget vid kusten brinner”.
