Kristersson har haft rätt till 81,7 procent
Men på lång sikt riskerar han att ångra att han legitimerade SD
Vid den här tiden förra året förhandlades det på Tidö slott.
Jag tänker inte fästa en åsikt vid all politik som gjorts sedan dess, bara en kort, personlig sammanfattning: Ulf Kristersson har haft rätt i 81,7 procent av de frågor som delar högern och vänstern.
Så, med det ur vägen, hur var dynamiken på Herculesgatan? Vilket klimat har omgivit regeringen? Viktigast för landet har varit den parlamentariska majoriteten. Några vill påstå att regeringen är svag, tre partier som samlar knappt en tredjedel av riksdagsmandaten, men det är en lek med siffror. Parlamentarismen har levererat. Också den som tycker illa om innehållet borde i någon mening uppskatta att en regering får igenom sin budget.
En annan sanning i demokratier är att den kräver en stark opposition. Jag stöter mig inte med någon socialdemokratisk opinionsbildare om jag säger att en sådan saknats. Visst är tonläget hårt, men i sakfrågor syns få konflikter. Ett skäl är att svängrummet i de dominerande frågorna – Nato, den ekonomiska krisen, gängvåldet – inte är särskilt stort. Men när Moderaterna beslutar att inte höja brytpunkten för statlig inkomstskatt samtidigt som S lovar skattesänkningar, då slår det inte direkt gnistor.
En långvarig förskjutning till följd av Tidöavtalet är att blockpolitiken övergivits. Muharrem Demirok har anslutit Centerpartiet till vänstern och, anser några, övergivit Alliansen. Tolkningen bör vara den omvända. Tre partier bröt löftet att Alliansen inte skulle omfatta SD. Tre partier lämnade därmed Alliansen, som nu består av ett parti, en semantisk omöjlighet.
Härav är kritiken från vänster nebulös. Att regeringen saknar kärna och ryggrad. Att ministrar säger och lovar för att sedan vända och gå vidare som om ingenting sagts och lovats. Personligen ser jag inte det. Alltså, sådant har givetvis förekommit, men jag märker inte att den här regeringen skiljer sig från tidigare. Förmodligen har vi en tendens att minnas andras löftesbrott och är bra på att bortförklara egna.
Och om han tröttnar två år in i mandatperioden? Statsminister Jomshof?
Vilket för vidare till den politiska polariseringen. Det började som ett skämt. ”I Kristerssons Sverige” förlorade fotbollslandslaget och gräddnougaten togs bort från Aladdinkartongen. Sedan blev det allvar. Orsakerna till gängvåldet och den kraschade ekonomin stod att finna i en regering som några månader tidigare tagit över efter åtta år av socialdemokratiskt styre. Det är ad speculum och propter hoc och en handfull ytterligare retoriska knep, men det är inte ett seriöst utbyte av argument.
I vidaste bemärkelse är polariseringen lika med kulturkriget, och på så vis rättar vi oss i ledet med många västliga demokratier. I snävare bemärkelse finns inhemska orsaker. De allvarligaste skeendena fördelas lika mellan vänstern och högern. Man kan inte bortse från att borgerligheten gjort SD till ett parti bland andra och, det är inte omöjligt, banat vägen för statsminister Åkesson. Och om han tröttnar två år in i mandatperioden? Statsminister Jomshof? Sannolikheten är ännu låg, men den var oerhört mycket lägre innan SD accepterades som regeringsunderlag.
Borgerlighetens välsignelse av SD har sålunda lagt grunden för mandatperiodens polarisering, men ingen utnyttjar den mer än vänsterns opinionsbildare. Problemet är inte att demagogerna är särskilt enögda eller elaka, det är de såklart inte, utan att det fattats ett strategiskt beslut. Övertygelsen är att Socialdemokraternas retoriska styrka i kommande valrörelse växer med graden av polarisering. När högerns debattörer löddrar av ilska – alltså går i fällan – borde de i stället fråga sig vilken strategi som gynnar deras sida. Min gissning? Att borgerlighetens beslut att samarbeta med SD kommer att visa sig vara ett svårt misstag, som faktiskt försvagar Sveriges demokratiska mekanismer. Vänstern har rätt.
Att vänsterns strategiska beslut att piska upp ömsesidig vrede är det andra – inte nödvändigtvis det mindre – hotet mot dessa demokratiska mekanismer. Även draksådd måste skördas.
I Rosenbad stör man sig mest på DN, uppfattar vänsterns ledarsidor som troll, därför behöver de inte tas på allvar. Jag är inte säker på att man förstått riskerna som ligger inbyggda i denna medvetet drivna polarisering (från vänster för att vinna val, från höger, digitala krigare som vill tjäna kosing).
Slutligen har Ulf Kristerssons första år vid makten väckt de krafter som snart kommer att avsätta Ebba Busch.
Hur gick det med Liberalerna? Jag tror att det finns två politiska anledningar till att partiet utan synbara skälvningar är troget Tidöavtalet. Den första är att motsatsen förmodligen skulle innebära en ny ledning och det är verkligen inte läge att leta sin tredje partiledare på fyra år. Den andra är att lärarnas parti inte på länge känt sig längre ifrån Socialdemokraterna. Man känner att Kristerssons regering på vissa nyckelpositioner är kompentent – ett kärt ord för liberaler – men framför allt störs inget annat partis aktivister mer av den vulgära debatten.
Ett tredje skäl att regeringskrisen hålls på avstånd är både överraskande och självklart. Att Johan Pehrson och Jimmie Åkesson blivit kompisar. Det är överraskande, liberaler och sverigedemokrater blir inte kompisar; det är självklart, då Pehrson och Åkesson är skurna ur samma tyg – killar med grillar. Festen Åkesson hade, den där han bar bastkjol (och därmed, a propos polarisering, beskylldes för att håna de eldhärjade människorna på Hawaii), är det någon som tror att Pehrson inte varit ett uppskattat inslag bland gästerna? Personkemi bör inte underskattas i politiken.
En osynlig, men viktig anledning till att det fungerar väl med Sverigedemokraterna finner man i samordningskorridoren och arbetsrelationen mellan Moderaternas Per Claréus som inte bara håller ordning på sitt, utan dessutom vunnit respekt genom att se till fyra partiers bästa i stället för att snålt bevaka egna intressen, och Gustav Gellerbrant, chef för SD:s samordning. Den senare har oändligt mycket större betydelse än Jomshof och Söder, som mest är irriterande flugsurr. Lita på att Söder varit ambassadör i Ouagadougou och Jomshof landshövding i Västernorrland om Åkesson ägt utnämningsrätten (och Burkina Faso och Härnösand inte haft något att säga till om).
Slutligen har Ulf Kristerssons första år vid makten väckt de krafter som snart kommer att avsätta Ebba Busch. Jag pratade en gång med Gudrun Schyman om de kriser hon överlevde och varför den sista blev för svår. ”Jag hade partiet bakom mig, men inte den gången”, sade hon. ”Har man inte partiet är det kört.” Och allt fler kristdemokrater kastar längtansfulla blickar mot Jakob Forssmed, klok, trevlig och sju procent i valet.
Om tre år kommer vi möjligen att genomlida en valrörelse smutsigare än kosackvalet.
Det är inte enbart att medlemmarna känner sig obekväma med glamouren och obehaget inför hur Johan Ingerö, Lars Adaktusson och Sara Skyttedal hängdes ut på tork. Också inom regeringen är Ebba Busch svag för att vara en partiledare. Någon påstod att hon dansar in på regeringssammanträdena som om resten väntade på just henne. Någon påstod att det finns missnöje med vad som produceras i hennes departement. Någon påstod till och med att Kristerssons kraftfulla ”beställningsorganisation”, som i praktiken gör det möjligt för statsministern att gå in och styra departement när han inte är nöjd med en ministers arbete, är konstruerad med Ebba Busch i åtanke.
Och som om inte det vore nog har de utlovade, men inte infriade, låga bränslepriserna och det omedelbara elprisstödet fäst vid Ebba Busch hos allmänheten. Jag tycker att det är orättvist. Hon gjorde och sade inte mer än vad andra gjort och sagt före henne i många valrörelser. Hon är ingen svikare om inte alla politiker är svikare, men det spelar mindre roll när partiet sjunker i opinionsmätningarna parallellt med partiledarens förtroendesiffror.
Hur sammanfattar jag? Politiken, vad jag kan bedöma fattar Elisabeth Svantesson kloka beslut och när jag inte kan bedöma, då utgår jag från att hon fattar goda beslut. Med Gunnar Strömmer känner jag mig trygg. Billström och Nato bryr jag mig inte särskilt mycket om, enligt min mening bör vi rusta oss till tänderna, men skulle inte ha sökt medlemskap. Ulf Kristersson är genuint intresserad inte bara av sin politik, utan också av motståndarnas. Att fästa makthunger och mingeltörst vid honom som svar på högerns löjliga ”arga Andersson” misslyckades av det enkla skälet att det måste finnas åtminstone ett uns sanning i rykten om de ska spridas.
På kort sikt, säg sex år, tror jag att det var bra att Kristersson fick bilda regering. På lång sikt är jag rädd att hans legitimering av SD kommer att ångras också av honom.
Om tre år kommer vi möjligen att genomlida en valrörelse smutsigare än kosackvalet. Möjligen går Kristersson till val med tre nya partiledare i Tidöalliansen. Möjligen betyder det att viljan till ett nytt avtal med SD försvagas, för inte sätter sig Pourmokhtari och Forssmed vid förhandlingsbordet med Richard Jomshof, som avlöst en allt mer utsliten Jimmie Åkesson?
Och möjligen får då Annie Lööf rätt. Att den breda mitten regerar.
