Bokklubbarna gör allt fel – här är rätt system
Det finns faktiskt bara en metod som är rätt och det är min
Aldrig någonsin förr har så många haft en bokklubb som nu.
Alltså en sån där man träffas och äter mat, dricker vin och babblar om en bok som alla enats om att läsa. Konceptet känns bekant?
Problemet är att alla gör fel, jag återkommer till det.
Den allra första meningen i texten var nog förresten inte sann. Men aldrig har så många jag pratar med, eller som mina vänner och bekanta pratar med, haft bokklubb som nu. Det är säkert åldern. Men det är inte poängen här.
Läsning är ett ovanligt drägligt ensamnöje. Men det blir faktiskt än bättre som social aktivitet, där ett samtal tar vid efter att man slagit ihop boken. Böcker är dessutom mer spännande att snacka om än räntor och bolån. Eller om tv-serier, där diskussionen ofta reduceras till ”Såg du del tre? Herregud!” eller ”Men The Wire! THE! WIRE!” (ja, fortfarande).
Att dessa små privata bokklubbssammankomster finns är alltså en i grunden underbar sak.
Jag vill kalla det en folkrörelse, även om det kanske inte finns täckning för det. Vad jag däremot med visshet kan säga är att min bokklubb är bäst av alla. Ungefär var sjätte vecka ses vi och så har det rullat på, disciplinerat, i sju år nu.
Utan den hade jag nog aldrig gett Don DeLillos ”Noll K” en chans. Och hade jag inte gjort det hade jag inte med samma eftertryck kunnat meddela att det är en skitbok. Oändligt tråkig och fake deep. Kanske hade jag, utan bokklubbsdiskussionen, inte riktigt förstått hur allt hänger ihop i Olga Tokarczuks ”Löparna”. Men det gör jag, tack vare samtalet. Eller gjorde, åtminstone, för jag glömmer så snabbt. Det är något med flygplan? Jag hade heller aldrig upptäckt Matias Faldbakkens ”Vi är fem”, som jag älskar förbehållslöst trots att den handlar en del om Metallica-låtar och väldigt mycket om en lerklump.
När jag pratar om bokklubben med andra, som har sina egna bokklubbar, och det gör jag ofta, blir jag ändå alltid lite irriterad. För att inte säga vred. Och det är för att alla, som sagt, gör helt fel.
Vad som ska läsas väljs för slarvigt. Man turas om att bestämma, gnäller bort någon bok som valts eller lyckas aldrig riktigt enas. Flera bokklubbar ångrar sig mitt i läsningen och byter till en annan roman när några läst klart och andra knappt börjat.
Det som saknas är ett system.
Min ilska handlar om detta, eftersom vi i min klubb har det perfekta systemet. Det är magnifikt. Nyckeln till vår enorma framgång som läskompisar. Det bländar. Vi kan kalla det Eric Rosén-metoden, även om det finns en risk att jag blir paria i min egen bokklubb när jag ensam tar åt mig äran. Det får vara värt det. Alla som har implementerat detta system, som lyssnat på mig och min klubb, har sett sin upplevda livskvalitet skjuta i höjden.
Det är alltså ingen liten sak som sker när jag nu berättar, för hela svenska folket, hur man ska göra. Hur man ska göra.
Såhär.
Varje gång man ses har alla förberett varsitt förslag på en bok som klubben ska läsa tills nästa gång. Därefter får alla lägga två nej-röster, alltså på föreslagna böcker man inte vill läsa. Dessa röster delas ut medsols runt bordet. De tre böckerna med minst antal nej-röster går sedan vidare till lottning. Väl där dras först en bok – som åker ut. Av de två återstående titlarna dras vinnaren.
Så. Hur svårt ska det vara? (Här är det läge att ta en printscreen ur min artikel så att informationen inte går förlorad eller glöms bort.)
När jag nu delat med mig av de verktyg som krävs, när kunskapen härmed kommer nationen till godo, räknar jag med att fler och fler bokklubbar uppstår. Och att de gör rätt. För allas trevnad.
