Brian Eno tar ton i Stockholm
Legendaren ställer ut musik och bild på Fylkingen
En legendar är i Stockholm och ställer ut på Fylkingen: Brian Eno. Syntaren som fick sparken från Roxy Music, producenten av storsäljande skivor med David Bowie, Talking Heads, U2, Coldplay, video- och ljudkonstnären och så vidare.
Vivaldi sägs ha komponerat samma stycke 500 gånger. Lite samma sak är det med Eno. Hans ljudlandskap har en omisskännlig prägel av dagdrömmeri och bygger på ett antal “uppfinningar” (discreet-, ambient-, obscure music) som han fiskat upp från historiens gång (Tallis, Satie, Cage, Reich).
Vidsträckta rymdklanger, stillastående ackord, melankoliska melodier och söta durackord i grundtonsläge, instick av röster ur det massmediala bruset. En grafisk bild för örat som Eno skissat på sedan 1970-talet.
För att understryka den sakrala stämningen som påminner om de tidiga madrigalerna från 1300-talet, har utställningen på Fylkingen dessutom fått formen av ett gravkapell.
Besökaren orienterar sig med hörseln och perceptionen i det halvtimmeslånga stycket och väljer själv hur hen ska förhålla sig till detta accusmonium; ett landskap bestående av högtalare med olika hi-fi och lo-fi-kvalitet.
Eftersom Eno har en bakgrund i bildkonsten har han alltid haft andra utgångspunkter än rent musikaliska. Det började redan på 60-talet när han fascinerades av bandspelare i vilket skick de än befann sig. Somliga skakade och brummade, andra svajade. Varje apparat hade sin speciella karaktär och Eno började använda dem
som personliga maskiner.
Men idén har alltid varit att befria lyssnaren, som att kliva in i det där templet och samla sina tankar. Även om Fylkingens installation också triggar igång det platsspecifika hörselminnet. Musik och miljö smälter samman och påminner om platser vi varit på eller längtar till.
Jag måste ändå villigt erkänna att jag känner mig lite ställd. Eno kunde bjuda till mera - eller åtminstone överraska sig själv med något han redan så väl känner till.
