Kulturjournalistik får oss att orka stå emot
Nedvärdering av den är ett hot mot den andliga infrastrukturen
”Men vad gör du - egentligen?” I över trettio år har jag fått samma fråga och alltid svarat med en motfråga, ”Och vad gör du själv?”. Parallellt med att spela musik och arbeta med konst, skriver jag texter om kultur i dagstidningar och tidskrifter. Inte som hobby. Utan yrke. Som egen företagare med bokföring, karensdagar, arbetsgivaravgifter och hela paketet.
Jag representerar ingen förening eller organisation, utan representerar bara mig själv med kulturupplevelsen som försäljningsargument. En upplevelse så stark att jag tror mig kunna länka den vidare till en annan människa som kanske omedvetet då tänker: ”Vem har undanhållit mig det här?”
Ett annat ord för kultur är folkbildning. Min 87-årige far är folkbildare och för varje dag blir jag skrattretande alltmer lik honom och diskuterar gärna, utan att larma och göra mig till, Beethovens stråkkvartetter eller Kartellens rånarluvor över en lunch på Skitiga Duken. Jag tror på kunskapsutbytet där ingen behöver vara vinnare eller förlorare. Det var därför jag en gång sökte mig till en kulturredaktion. Här kände jag mig hemma. Yrke: Kulturskribent. Ett helt vanligt kneg med ena benet i mediebranschen och det andra i ett samhälle som överöser sina knegare med ungefär 8 000 budskap om dagen: tryck, tyck, tro, köp, delta, rösta.
Om jag nu betraktar kultur som del i underhållningen inser jag snabbt att den ingår i en annan omloppsbana med långsammare, allvarligare, problemställande, idébaserad underhållning. Här kommer kultursidorna in och orienterar om sådant som inte ges någon annan plats i dagstidningen. Vad händer när det pågående livet ständigt definieras som ren förströelse, när vi alla förvandlas till publik, offentliga angelägenheter legaliseras som lek och rapporten från ett krig på andra sidan jordklotet upplöses i - ingenting? Vad finns det för tröst för en civilisation som dränks i skratt?
Birgitta Trotzig skriver på ett ställe i boken Jaget och världen: ”Sprickorna, förlöpningarna, tystnaderna, felsägningarna, de stammande utbrotten är det i ett samtal som visar vägen -som ger en känsla av att ett annat språk börjar röra sig inne i det opersonliga maskineriet av former”.
I sina bästa stunder kan kulturjournalistiken vara det där ”andra språket”, som Trotzig nämner. Ett språk som pekar på en alternativ strategi för läsandet, lyssnandet, seendet. För att vi ska orka stå emot och inte bli förda bakom ljuset.
Ofta är det den kulturella investeringen som yrkesskribenter vill försvara i sitt arbete. Och bör kunna ta betalt för. Men förstås tittar även jag i gamla bokslut och tvingas konstatera att mina inkomster de senaste trettio åren har sjunkit med 40 procent, räknat i konsumentprisindex. Det är en löneutveckling ingen annan yrkesgrupp skulle drömma om.
Många tidningsläsare som hatar kultursidor har ett gemensamt: De läser inte sidorna! Och många mediestrateger som vill tippa kulturen över ättestupan har ett gemensamt: de tror att det lönar sig!
Här ansluter jag till Lars Hermanssons text ”Vi slavar för skitlöner”: Att inte värdesätta kulturjournalistiken är ett hot mot den andliga infrastrukturen.
