Studenternas flaggor vittnar om integration
Det är obegripligt att ge sig på glada studenter som hyllar sin bakgrund
Här kommer mitt eget recept. Bryn finhackad jalapeño med tärnad chorizo i olivolja. Rör ner hemkokad, svensk ärtsoppa. Låt puttra tio minuter för att frigöra smakerna.
Fundera sedan, medan du äter: Vad är integration?
Vi mäter med utbildnings-, arbetslöshets- och sysselsättningssiffror, kvadratmeter per person, kriminalitet, tillväxt, ytterligare kvantifierbara storheter.
Allt sådant är viktigt, men det är också ett faktum att det finns invandrargrupper runt om i världen, särskilt i storstäder (Chinatown i San Francisco), som i generationer lever isolerade, men på en socioekonomisk nivå som inte alls är sämre än landets genomsnitt.
Vi vill ändå kunna säga att dessa inte är integrerade, eftersom de inte är integrerade. Deras utanförskap skapar problem i form av egna lagar, social friktion, illegitima värderingar, förtryckande skråsystem och klaner.
Därför behöver vi också kvalitativa mått. Det ligger i sakens natur att sådana blir luddiga, men de existerar och är betydelsefulla.
Ett exempel är invandrargruppers sätt att förena majoritetskulturens traditioner med sina egna seder och bruk. Den sortens integration är typisk för USA, där anglo-amerikaner viftar med mexikanska flaggor på Cinco de Mayo, Boston färgar Charles River grön på St. Patrick’s Day, italiensk-amerikanska föreningen paraderar genom centrum på Corpus Christie-dagen och i New Orleans firar turister från hela landet fettisdagen, Mardi Gras. Längs handelsgatan i Solvang i Kalifornien hänger Dannebrogen utanför butikerna liksom svenska flaggan i New Sweden i Texas. När vi bodde i USA åt vi inlagd sill och barbecue på midsommarafton. Och så vidare.
I veckorna har frilansjournalisten Joakim Lamotte gett sig ut bland lyckliga studenter, och ifrågasatt varför de viftar med andra flaggor än svenska. Jag skulle vilja se honom sticka mikrofonen under näsan på amerikanska flickor, vars släkt kom från Irland för hundra år sedan, när de firar USA:s nationaldag i gröna kläder och med den irländska flaggan: ”Varför viftar ni inte the Star-Spangled Banner?”
Det är så integration ser ut. Nya delar passar in i helheten
Hur hade han blivit bemött? Om han inte varit påflugen, säkert med intresse och vänlighet. Och om han sedan ställt följdfrågan: ”Men är ni inte amerikaner?” Då skulle de fnittra åt honom. Vad menar han? Om vi är amerikaner? Vad skulle vi annars vara?
Hemma hos oss, och nu är vi tillbaka i Sverige, hissar vi stjärnbanéret vid festliga tillfällen. Ungarna har amerikanska flaggan i sina studentmössors foder och på bandet över skärmen. Vi firar julafton med skinka och julklappar under granen, sedan amerikansk juldag med kalkon och julklappar i strumpor över öppna spisen.
Sådana kvalitativa mått är tecken på god integration. Att anta och fira nya traditioner tillsammans med sitt ursprungs seder och bruk. Då har man verkligen kommit hem i det nya landet.
Och då kommer Lamotte och saboterar den gladaste dagen i unga människors liv, klandrar flickor i vita klänningar och blomsterkrans i håret, som sjunger om studentens lyckliga dar, för att de viftar flaggor från föräldrarnas hemländer. Han lägger ut klippen på internet. Stolt över detta, antar jag.
Det är elakt. Det är obegripligt.
Om han åtminstone skällt på dem som inte tar studenten: ”Varför skaffar du inte dig en utbildning?”– fortfarande elakt, men det hade åtminstone ägt viss logik.
Vi vill se midsommar firas vid dukat bord med sill och nypotatis och wat på injera nersköljt med talla. Höra svensk folkmusik spelad på masinko till dansen runt midsommarstången. Ungdomar som utbildar sig, skaffar jobb, betalar skatt, pratar svenska, bildar familj, marinerar sina svenska barn i sederna från det gamla landet.
Det är så integration ser ut. Nya delar passar in i helheten. Lamotte begriper verkligen ingenting.
