Flykten slutar i skräckläger
Anna Roxvall på toppmötet där EU:s ledare viftar bort ansvaret för migranternas helvete
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-12-07
”Ungdomarna” var det officiella temat när över 80 afrikanska och europeiska ledare samlades för toppmöte i Abidjan förra veckan. Men bakom det nyväckta filantropiska intresset ligger ett mer realpolitiskt: att stoppa unga afrikaner från att ta sig till Europa.
Fukten och hettan får huden att kännas som en tvättsvamp. Gnadou Gnapo väntar i skuggan utanför en klinik i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan för att få sin feber undersökt. Han är sliten. Det har inte ens gått en vecka sedan han fick hjälp av FN att ta sig hem från ett fångläger i Libyen.
– Det var en mardröm, säger han. Om du äter slår de dig. Om du inte äter slår de dig, och om du inte förstår arabiska slår de dig sönder och samman.
Det var ofta upplopp i lägret. Människor försökte fly.
– De som blev tagna bands ihop i fötterna, hängdes från taket och piskades, jag såg män pissa blod, säger han.
Gnadou tog sig till Libyen för ett halvår sedan, i hopp om att hitta ett arbete. Planen: ta en båt till Europa när han hade sparat ihop pengar. Men han hann bara jobba ett par månader innan han greps. Allt han hade tjänat stals.
– De som kom till bygget och tog oss såg ut som polis, men andra sa att de var maffia, det är svårt att veta. Libyerna ser oss svarta som varor som man kan köpa och sälja, konstaterar han.
Det är inte många kilometer från kliniken till Hôtel Ivoires röda mattor. Tomatjuiceshots står uppradade på vita linnedukar. Kostymskor och pumps klapprar fram över glänsande marmor. Frankrikes Emmanuel Macron är där. Angela Merkel likaså, krisen på hemmaplan till trots.
Toppmötet mellan Afrikanska unionen och EU går under temat ” investera i ungdomen för en hållbar framtid”. Tal och bakgrundsmaterial är strösslat med siffror: 60 procent av afrikanerna är under 25 år. År 2050 beräknas den afrikanska kontinentens befolkning ha fördubblats till 2,4 miljarder människor. 18 miljoner nya jobb måste skapas varje år. ”Enorma utmaningar” lyder de politiska formuleringarna. ”Hot” är budskapet. Oron över att all den där fattigdomen och frustrationen ska ta sikte på närmsta europeiska kust har till sist fört Afrika upp i topp på EU-agendan.
– Under många år har EU misslyckats med att ge Afrika den uppmärksamhet det förtjänar … Vi insåg inte att det som händer i Afrika är av enormt strategiskt intresse för oss, konstaterade Europaparlamentets talman Antonio Tajani inför mötet.
Tyskland, som på allvar började intressera sig för Afrika under den så kallade flyktingkrisen 2015, driver på. Angela Merkel har flera gånger talat i termer av en ”Marshallplan för Afrika” för att komma åt ”grundorsakerna till migrationen”.
Men Gnadou och hans olycksbröders plågade ansikten svävar som ett anklagande hologram över laxsnittarna. Allt annat hamnar i bakgrunden. Bara någon vecka tidigare har CNN publicerat en video som förefaller visa hur svarta säljs som slavar på en marknad i Tripoli. Ilskan och upprördheten är stor, inte minst i Afrika. Under tisdagskvällen kallar Frankrikes president Emmanuel Macron till krismöte.
– Vad vi ser är ett brott mot mänskliga rättigheter, slår Macron fast.
Uppemot en miljon migranter tros befinna sig i Libyen just nu och de har fått det allt svårare att ta sig därifrån. Med pengar från bland annat EU:s förvaltningsfond för Afrika har de europeiska länderna och Italien tränat och utrustat den libyska kustbevakningen så att migrantbåtarna stoppas i ett tidigt skede – ”ett perfekt exempel på det vi vill åstadkomma,” som den franske presidenten sa i slutet av augusti.
De som grips till sjöss eller på land sätts i just den sortens fångläger som Gnadou hamnade i. Övergreppen är väldokumenterade. Efter ett besök i Libyen i början av september skrev Läkare utan gränsers internationella ordförande ett öppet brev till de europeiska ledarna, där hon vittnade om utbredd kidnappning, internering, tortyr och utpressning av migranter i det laglösa landet.
”I sina ansträngningar för att stoppa flödet, är människor som tvingas in i våldtäkt, tortyr och slaveri ett pris som europeiska regeringar är beredda att betala?” frågade Joanne Liu. ”Vi kan inte säga att vi inte visste”.
Men i de luftkonditionerade salarna på toppmötet i Abidjan uttrycker alla chock och bestörtning. Något ansvar för det hela vill man inte kännas vid.
– Grundorsaken är ju inte att EU ger pengar till libysk kustbevakning, utan att människor far illa på den afrikanska kontinenten och söker ett bättre liv, slår statsminister Stefan Löfven fast.
En annan inställning hade varit omöjlig. EU har som uttalat mål att sluta avtal med hela pärlbandet av länder längs den afrikanska migrationsrutten. I utbyte mot stängda gränser mot Europa och återtagande av medborgare som nekats asyl i EU, lovas bistånd och investeringar. Några gränser för vilka regimer man är beredd att samarbeta med verkar inte finnas. Stefan Löfven kallar frågan ”hypotetisk”.
Förutom inbördeskrigets Libyen har man redan avtal med hårdföra regimer såsom Egypten, Algeriet och Sudan. I den sistnämnda, ledd av en president som är internationellt efterlyst för folkmord, går EU-pengar till gränskontroll som sköts av samma styrkor som begick krigsbrott i Darfur.
Förutom att skjuta ihjäl misstänkta människosmugglare har de vid flera tillfällen skickat tillbaka eritreaner rakt i händerna på regimen de flytt från.
Fast då var det inga CNN-kameror på plats.
Toppmötet i Abidjan faller ihop som en trött sufflé. Det är svårt att enas. Man lyckas göra några gemensamma uttalanden om framtida prioriteringar, EU presenterar en plan för investeringar. Flera statschefer åker hem redan före avslutningsceremonin. Några beslut som kan lösa ”grundorsakerna till migrationen” blir det inte. Bara en överenskommelse om att snabbt evakuera 15 000 migranter från Libyen.
Gnadou Gnapou har fortfarande feber. Hemkomsten till Abidjan har varit svår. Han bor hos sin bror igen. Folk skrattar åt att han var borta så länge men kom tillbaka tomhänt.
– Jag är glad att ingen längre slår mig, fysiskt sett är jag fri nu, men mentalt är jag det inte, säger han stilla.
Han är tillbaka där han började. Gnadou och hans vänner pratar redan om att försöka åka iväg igen.
– Hittar jag ett jobb så stannar jag såklart, säger han, men jag kan inte bara sitta här. Jag är 33 år gammal, jag har räkningar att betala. Vi får se.
Anna Roxvall
