Vänstern splittras i kriget om islam
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-11
Man ska vara försiktig med att dra paralleller.
I Holland där rättegången mot politikern Geert Wilders, åtalad för sina hatiska uttalanden mot muslimer, nu pågår är blockpolitiken sen länge stendöd. I Sverige är den starkare än någonsin, trots att vi för två val sen pratade mer om partier än om allianser.
Ändå kan jag inte låta bli att jämföra. Att dra slutsatser. För blockpolitikens ensidiga prioritering av frågor om jobb och skatter ger utrymme för missnöjespartier. Och vad är Jimmie Åkessons hate speech om muslimerna annat än snabbimport från invandrarfientliga partier på kontinenten?
I sin superskarpa lilla bok Att tämja gudarna, nyligen utgiven på svenska, skriver den nederländske journalisten Ian Buruma om det kulturkrig som i Europa pågår mellan islamfientliga och islamvänliga grupper. Det här kriget dominerar inte den svenska offentligheten på samma sätt som, säg den brittiska, men har flyttat närmare genom att inte bara enskilda svenska intellektuella, utan hela medieföretag har börjat ta ställning för eller emot.
Upplysningsvännen Buruma, minsann ingen scheissliberal, försöker bena upp det hela. Vad är det hos islam, radikal islamism så väl som vardagliga muslimska kulturyttringar, som får européer att gå i taket och börja tala om Eurabia?
Buruma pekar på vänsterns kris (många av islams självutnämnda kritiker är omvända radikaler) och på ett slags oro för identiteten i den moderna världen som gör islam med sina universella anspråk hotfull – och attraktiv.
Ironiskt nog är det nämligen många före detta vänsterintellektuella runt om i Europa som nu anser att islam hotar just de västerländska värderingar som de själva för ett par årtionden sen var upptagna med att kritisera.
Debatten om islam i Europa, skriver Buruma, går inte så mycket ut på att hitta fram till sanningen genom öppen oenighet, utan mer på att skilja vänner från fiender och utpeka förrädare, ynkryggar och kollaboratörer.
Jimmie Åkesson är ingen Geert Wilders, varken karismatisk eller blonderad, men det är tydligt att kristna värdegrunder och vi och dom-tänkande väcker entusiasm även hos de sekulära och modernitetsälskande svenskarna.
Precis som andra högerdemagoger i Frankrike, Österrike och Danmark exploaterar Åkesson en känsla som delas av många människor, inte bara i Europa, av att ha förlorat sin förankring i ett globalt nätverk av multinationella företag och överstatliga byråkratier.
Har detta för Sveriges del att göra med att vi bor i ett land där allt plötsligt ställts på huvudet? Där högern är det nya arbetarpartiet, kultur kallas underhållning och där det mesta måste avvecklas för att i längden anses kunna utvecklas?
Jag tror faktiskt det.
