Han var jazz, sex och brinnande livsglädje
I dag skulle kultförfattaren Sture Dahlström fyllt 100 år
I dag fyller en av de största särlingarna i svensk litteratur hundra år, även om han själv inte kan närvara vid firandet. Men om Sture Dahlström hade kunnat det, är jag säker på att han skulle ha uppskattat den fulla absurditeten när han tog emot kungens och drottningens gratulationstelegram.
Han hade säkert ramat in dokumentet och satt på väggen. Och sedan tagit historien och förvrängt den till ännu en av sina ojämförliga skrönor – kanske slängt in några vaginor och en trombon och spunnit loss. Så jobbade Sture Dahlström.
Att han en dag skulle dö var den frisinnade arbetarsonen tämligen obekymrad över. ”Döden är förändring och icke-tragisk”, påpekar han i en intervju. Precis som hans romaner. Precis som han ville ha livet.
Fortfarande sextio år efter debuten Änglar blåser hårt har hans texter inte förlorat en gnutta av sin brinnande livsglädje. Griniga, dystra existentialister hade han inget tålamod med, lika lite som med den svenska välfärdsstatens auktoritära byråkrater.
I stället var det jazz, sex och litteratur som väckte hans tacksamhet inför livets gåva.
Det sociala arvet ville att han skulle bli industriarbetare. Men efter att i tjugoårsåldern ha gjort en korta vända på fabriksgolvet i Huskvarna, påbörjade Dahlström beslutsamt en ”livslång semester” fylld med jazzspelningar runtom i Sverige, drivandet av en musikbutik i Ystad, många och långa vistelser framför allt i Spanien och USA, ett bohemiskt familjeliv med tre barn och hustrun, konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt.
Musiken hörs tydligt i syntaxen och rytmen, berättelserna har ett enormt sväng
Att Sture Dahlström hade en stark kultstatus inom det svenska 80-talets frihetliga vänsterkretsar minns både jag och min redaktör, som bad mig skriva den här texten. Hon minns också att det på 90-talet inte var lika enkelt att älska hans böcker, då den inte lika frihetliga anarkafeminismen dominerade.
De första fyra Dahlströmromanerna, med huvudpersoner som Jeb Stark, Carl Sand, Jerp Sol, kom i snabb takt på 60-talet. De är klart inspirerade av beatgenerationens stil: Jack Kerouac var en viktig influens. Det starkaste intrycket gör musikaliteten i prosan. Dahlström var i fyrtioårsåldern när han debuterade, och decennierna innan dess ägnade han mycket tid åt jazz. Musiken hörs tydligt i syntaxen och rytmen, berättelserna har ett enormt sväng.
Med femte romanen bröt Dahlström ny mark. Han skrev den under slutet av 60-talet, direkt på engelska. Fantastiskt nog gavs Cuckoo’s progress ut av undergroundförlaget Olympia Press, känt för klassiker som Burroughs Naked lunch och Nabokovs Lolita. Det är en ära ingen annan svensk författare delar med Dahlström.
Romanen vann efter några år den ryktbare actionregissören Sam Peckinpahs intresse. Han köpte rättigheterna till en filmatisering. Att vara på väg att ligga till grund för en internationell storfilm delar Dahlströms erotiska pikaresk heller inte med många svenska författare. Jag vet bara en till: Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall, en roman från samma tid och i liknande anda.
Tyvärr befann sig Peckinpah vid tiden på ett sluttande plan. Han hade just avslutat ett av sina mest originella verk: Bring me the head of Alfredo Garcia. Under inspelningen hade hans alkoholism kompletterats med ett svårt kokainmissbruk. Hans livsstil bröt ned honom snabbt – vilket ledde till att filmatiseringen av Dahlströms roman ställdes in.
Här stannar dock inte historien om filmatiseringen. Näste man att skaffa option på filmrättigheterna var legendaren Bo Arne Vibenius som jobbade med Ingmar Bergman på Persona och Widerberg på Mannen på taket, men som är mest känd för sina beryktade långfilmer Thriller: en grym film och Breaking point. Båda två blev totalförbjudna av biografcensuren och är i mina ögon de mest extrema svenska filmer som gjorts.
Enligt planerna skulle Jösta Hagelbäck skriva manus, Gunnar Hellström spela huvudrollen och två versioner göras, en ”katolsk” och en hårdporrig. Projektet har en fin plats i de aborterade filmprojektens himmel.
”Gökmannen”, som Cuckoo's project hette när Bo Cavefors förlag gav ut den i svensk översättning 1975, förblir min favorit bland Dahlströms böcker. Den är den tätaste och mest konsekventa, och dess huvudperson Xerxes Sonson Pickelhaupt är portalfiguren för en serie oförglömliga, patafysiska hjältar med parodiska adelsnamn i Dahlströms skrifter, där 60-talsromanernas jazziga prosa berikats med fullständigt originell, fullständigt hejdlös gladporr. Det känns att de är skrivna under de filmade sexkomediernas storhetstid.
Jag skulle inte bli förvånad om sexskildringarna utgör hälften av Dahlströms romaner
I Tango för enbenta (1981) möter vi sedan den anarkistiska arbetaren Karl Andersson som blir en prisma för författarens avsky mot det förkvävande svenska byråkratsamhället. Att Dahlström tillbringade så mycket tid i fascismens Spanien och kapitalismens USA tycks inte ha besvärat honom nämnvärt. Sin beundran för USA förklarade han i en intervju med att ”det krävs kuk att leva där”.
Dahlström var genom sin livshistoria och teman en svensk arbetarförfattare, vilket ger hans texter en sorts implicit politisk udd. Men han liknar inte någon av de klassiska svenska arbetarförfattarna, utom möjligen Jan Fridegårds mer anarkistiska Lars Hård. Dahlström var inte intresserad av att arbetarklassen skulle få det bättre, han ville ”avskaffa den helt och hållet”.
Rimligare är i så fall att jämföra honom med kvinnliga författare som Birgitta Stenberg, Anne-Marie Berglund och Agneta Klingspor. Dessa särlingar uppehöll sig precis som Dahlström vid ständigt nya resor, en vildsint frihetstörst och mängder av sex.
Jag skulle inte bli förvånad om sexskildringarna utgör hälften av Dahlströms romaner. Inflytandet från Henry Miller märks tydligt. Och inte skäms de för sitt okritiska, manligt heterosexuella perspektiv. De drivs av en oemotståndlig erotisk nyfikenhet och bejakelse. Och när det kommer till hans besatthet vid pudelns kärna – föremålet för hans och hans hjältars åtrå – överglänser hans verk alla andra fullblodiga fitthundar, till och med Gunnar Blå.
En egenartad sak skiljer ut Dahlströms sexskildringar. Till skillnad från de flesta litterära hjältar som älskar sex, gör han dem inte bara besatta av att ligga med all världens kvinnor. De vill dessutom göra barn med dem!
Det säger något om vår sexgalna, individualistiska tid att en sådan sak framstår som exotisk. Lika exotiskt som ett författarskap som är principiellt icke-tragiskt och livsbejakande utan att förvandlas till vitsig skräplitteratur. I viss mån påminner Dahlströms lekfulla humor om 60-talets crazykultur, som tidningarna Mad eller Svenska Hjälp.
I dag, tjugo år efter hans död, bevarar många läsare sin kärlek till Sture Dahlströms legend och böcker. Sture Dahlströmsällskapet frodas. Och att det är det ständigt underjordiska förlaget Bakhåll som förvaltar hans litterära arv förefaller naturligt.
Som en vacker gest vid Sture Dahlströms 100-årsjubileum släpper förlaget Pickelhaupt Cuckoo's progress i en fin, illustrerad samlarutgåva i begränsad upplaga. Den bygger dessutom på en tidigare ouppmärksammad version av texten, med Dahlströms rättelser och redigeringar.
Jag gissar att den får snålvattnet att rinna till på fler än mig.
