Historien skrivs om när folkrörelserna är borta
Nordiska museets nya utställning är fantastisk – men har också brister
Också de aslånga köerna på Nordiska museet berättar om Sverige. I trapporna upp till utställningen skyndar några besökare förbi alla de väntande, varvid en irriterad röst ropar: ”Hallå där, det är kö här.” De hör inte detta rop ur svenskheten. Men jag säger ingenting. Jag stirrar på de underbara fossilerna i marmortrappan; de fanns där eoner före alla nationer.
Utställningen ”Nordbor” är fantastisk, ja ögonbedövande som Marcello Mastroianni utbrast när han första gången såg Anita Ekberg. Museet har grävt djupt i sina gömmor och plockat fram tusentals föremål. Jag fastnar direkt, i första femtonhundratalsrummet bland näverkontar, träskor, skidor. På en stor skärm gestaltar en skådespelare en ung skogsfinska. Hon är förbannad på svenskarna (som på den tiden inte ens kallade sig svenskar) och hon är inte rädd för björnar. Vid varje monter finns en liten digital skärm där man kan kolla upp en del av föremålen, som anonyma och utan skyltar ligger där, men det är rätt få som orkar med digitala utsvävningar.
Folk stirrar storögt på montrarna. Besökarna blir en organisk del av utställningen och det mer och mer när man rör sig framåt genom seklerna: Titta! En sån där hade min farmor, säger någon om något. Denna redan succéartade utställning är i grunden en happening om igenkänning och identitet. Och i det dunkel som råder i de flesta rum är det som att ett slags stolt nationalkänsla framkallas.
Inte mig emot. Jag tillhör den reformistiska vänster som tror att nationalstaten ännu är den centrala arenan för att bedriva fördelningspolitik och både imponeras och rörs av tv-serier som ”Historien om Sverige” eller ”Allt för Sverige”. Nyligen sändes också programmet ”Sveriges konsthistoria” på en timme. Och Nordiska museets utställning ”Nordbor” kunde naturligtvis lika gärna ha hetat just ”Svenskar”.
Man kan säga att Sverige just nu slukas av – Sverige. Utställningen tror jag dunkelt talar till riktigt breda folklager som går omkring i en känsla av att allt detta tal om Sverige eller Norden väcker något i dem, något som många av oss alltför länge förträngt eller inte brytt oss om. Problemet är att denna historiska väckelse sammanfaller med en djupt konservativ och öppet nationalistisk våg som rullar genom landet.
Länge nu har min fråga varit denna: Går det att värna en nationalstats kollektiva minnen utan att bli nationalist? Det menar jag att det gör, att det rentav är nödvändigt. Nordiska museets stora utställning rör sig också nära marken, vardagslivet, bortom det heroiska och storsvenska. Det är definitivt inte kungarnas eller eliternas historia som gestaltas, snarare pigans, amerikaemigrantens eller den nyfrälste alkoholistens som sänks baklänges ner i en sörmländsk sjö av en baptistpastor.
Och ansikten vinner alltid över föremål. Skärmarna där skådespelare gestaltar olika livsöden är för min del det som stannar i medvetandet när jag tagit mig igenom de fem seklerna: Den lille klädmakarpojken och barnarbetaren Gideon som berättar om sin usla tillvaro mittemot montern med sjuttonhundratalets lyxvaror; samen Lars Nilsson som döms till döden för att han sörjt sitt döda barnbarn med att trumma på en nåjdtrumma; änkefrun Maria Sofia De la Gardie på Tyresö slott som i stormaktstidens krigsår ömmar för det svältande folket. Och många många fler. Sådana ansikten bryter fram i dunklet. Det är mycket lyckat.
Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att Sverige här äter upp Sverige. Temana för utställningen är natur, tanke, familj. Det är okej. Jag vågar inte tänka på hur svårt det måste vara att hitta framkomliga gator genom detta myller av föremål som vittnar om nordiskt liv under ett halvt årtusende. Men jag drömmer om att museet hade lagt in en kategori till, i alla fall för den egna kompassens skull: Konflikt.
Vart tog folkrörelserna vägen under arton- och nittonhundratalen? Jag missade ett litet minne av agitatorn August Palm. När jag gick tillbaka kunde jag inte hitta det i halvdagern. Men var är alla vardagsföremål från folkrörelsernas era, den som gav detta land dess identitet under halvtannat sekel och delvis gör det än i dag? Kanske gömde sig någon mötesklubba i en monter; kanske fanns det någonstans en relik från den väldiga folkparkskulturen? En arbetarlitterär hårtest av sockenbarnet Harry Martinson som blev Nobelpristagare? Det enda riktigt originella med mitt land är trots allt folkrörelserna. Men vardagen i dem kändes faktiskt helt frånvarande i utställningen.
En ny Sverigebild är under produktion. I den ingår, som på Nordiskas utställning självklart exempelvis resandefolkets öden. Men alltså inte riktigt folkrörelsekulturen. Om den här utställningen står där i många år kommer den att bidra till att retuschera bort avgörande drag i nordbornas/svenska folkets liv.
Utmattad gick jag i mål på utställningen. På väg ut kastade jag en blick på jättestatyn av Gustav Vasa. Såg inte till och med han lite trött ut? På gatan var spårvagnen kraftigt försenad, på grund av en Palestinademonstration.
