När kritiker tjänar uselt blir våra texter sämre
Det stora problemet med kulturkritiken i dag är låga arvoden
Det pågår en kritikdebatt som är så spretig att det knappt går att se att det är en kritikdebatt. Det hela började med att Åsa Beckman blev modfälld över recensenter som privat erkänner att böcker är dåliga, men inte vågar skriva det. Inger Edelfeldt fortsatte med att recensera anmälningarna av hennes senaste bok. Flera stycken tog uppdraget trots att de saknade de rätta referensramarna, konstaterade hon grötmyndigt. Per Klingberg beklagade sig över den pseudointima sfär som uppstått på sociala medier, där kritiker grattar och lajkar när författare lägger upp positiva recensioner.
Allt detta är givetvis beklämmande, och jag förnekar inte att det finns tecken på att litteraturkritiken blir fegare, mera inställsam och populistisk. Ändå är inte detta det egentliga problemet. Låt mig påminna om att den svenska kulturoffentligheten alltid har varit liten och att korruptionen grasserat länge. Olof Lagercrantz – som anses vara guldstandarden för god kritik – brukade emellanåt recensera sina anställdas verk (inte sällan skoningslöst). Gunnar Ekelöf, Eyvind Johnson, Arthur Lundkvist och gänget på Parkvägen tycks inte ha gjort annat än skriva essäer om varandras författarskap (om man får tro ”Jag vill skriva sant” av Jesper Högström). ”Klägget” inom kulturvärlden må ha vuxit – men det har alltid funnits där.
Det egentliga problemet har blivit en så naturaliserad del av tidningsvärlden att vi glömt bort det. Givetvis handlar det om arvodena – som halkat efter sedan 80-talet. Numera är situationen så deprimerande att vi i princip tappat alla yrkeskritiker. Recensionerna på nästan samtliga kultursidor, förutom de allra största, skrivs som fritidsintresse. Sett ur detta perspektiv är det faktiskt ett under att kritiken fortfarande håller så hög nivå.
Tio år tidigare hade recensionerna utgjort en hygglig basinkomst, men 2018 var det ingen som fick mer än en tredjedel av sina inkomster från kritiken
Låt mig ta mig själv som exempel. Efter sex års universitetsstudier frilansade jag som kritiker i tio år, innan jag började på Aftonbladet (som betalar bäst i landet). På en mindre eller mellanstor tidning får man aldrig mer än någon tusenlapp för en recension, och trots 2-3 texter i veckan tjänade jag sällan mer än ett Foodorabud. 2019 hade jag en taxerad inkomst på 156 000 kronor. Trots det arbetade jag dag och natt; läste på bussen, när jag lade barnen, till och med på lunchpromenaden. Nu är det inte synd om mig: jag hade världens bästa jobb och en hustru med fast lärarlön. Efter skilsmässan har det dock inte varit oproblematiskt att hon stod för grundtryggheten för tre barn i närmare ett decennium.
När Kritiklabbet gjorde en undersökning 2018 vittnade några av Sveriges tongivande kritiker om en liknande situation. Flera berättade om en timlön på mellan 80 och 100 kronor, alltså bra mycket lägre än ett kafébiträde. Tio år tidigare hade recensionerna utgjort en hygglig basinkomst, men 2018 var det ingen som fick mer än en tredjedel av sina inkomster från kritiken.
Det är lätt att glömma att det inte alltid varit så här. Lagercrantz har berättat att på 50-talet kunde en recensent anmäla 4-5 böcker på en månad – och tjäna motsvarande en läkarlön. Kanske inte heller rimligt, men ännu mindre rimligt är det att kritikernas arvoden halkat efter på ett sätt som inte motsvarar någon annan journalistgrupp.
Och man får vad man betalar för. Med usla arvoden får vi en kritikerkår som i ena stunden är lismande, i nästa gör populistiska sågningar. Vi får recensenter pressade att ta böcker de saknar kompetens att bedöma. Vi får en allt tunnare biosfär mellan kritiken och bokvärlden, eftersom recensenterna inte har råd att bara vara recensenter. När matpriserna, inflationen och räntorna stiger kommer vi antagligen tappa ytterligare en del av den lilla skaran yrkeskritiker. För vem tror att arvodena för bokrecensioner kommer justeras mot inflationen?
Nu är jag inte naiv, och som anställd på en kvällstidning sliter man sitt hår över att kritiken läses i allt mindre utsträckning. Likaså fattar jag att litteraturens betydelse minskar i samhället. Ändå tror jag att tidningsvärlden gör ett gruvligt misstag genom att ekonomiskt nedvärdera den unika form av tänkande som recenserandet av böcker innebär. För en kultursida utan recensioner vore som ett tåg utan draglok. Debattexterna kanske lockar mer folk, men det är i kritiktexterna som kulturjournalistikens verkliga energi finns.
