Invandrarpolitik som tar ton
Världskulturmusik som sätter fingret på dunkla samband
Världskultur är den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits. Ändå vill landets kultursekreterare få oss tro att det är mer genuint med en afromexikansk schottis i förorten än samma låt på Konserthuset.
Ta Ellika Frisell (violin och viola), Solo Cissokho (kora) och Rafael Sida Huizar (slagverk) som nu träffas på en färsk cd: NOW (P & C Country & Eastern). För dem har det aldrig funnits något alternativ till världskultur. Allt de spelar är till sin natur en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial, med mera-kultur. Låtarna - från Bingsjö, Guinea, Mexiko - befinner sig ständigt i skarven och sätter fingret på dunkla samband. Det enda som betyder något är att det finns ett sammanhang och en publik som är villig att lyssna och dansa.
I mina öron är det här invandrarpolitik på riktigt, fullt integrerad och utan Migrationsverkets tafsande.
Öppen, underhållande musik av varierande ursprung. Gubblåtar. Medicinkvinnolåtar. Bröllopslåtar. Låtar om aids och låtar om alkohol. Och dödslåtar.
