Lyssna på Eliassons musik
Mikael Strömberg läser en biografi om en unik tonsättare
Det anses enklare att teckna en levande än en död människa. Här är undantaget: Tony Lundmans biografi över Anders Eliasson (född 1947).
I en intervju i Hufvudstadsbladet i samband med Nordiska rådets musikpris svarade Eliasson så här: ”Det är fullständigt betydelselöst hur jag håller i koppen. Det som är intressant är kaffet jag dricker.”Underförstått: Allt utom musikens egen smak är oviktigt. Samtidigt som han hårdnackat vägrar prata om sin musik.
Ändå lyckas Lundman, i Eliassons marinerade lägenhet efter decennier av kedjerökande, dyrka upp hans musik i ett samtal om grym uppväxt, flykt från Borlänge och känslan av att vara på fel plats, vid fel tidpunkt, i fel kropp.
Det är faktiskt så han uttrycker sig: ”Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. I allt högre utsträckning kopplar jag det till känslan att jag aldrig skulle ha blivit född. Jag letar efter den där andra människan, som borde ha varit i mitt ställe.”
Jag vågar påstå att det är den bästa biografi jag har läst över en svensk tonsättare. Trots Eliassons ovilja att berätta om musiken i sak, fylls läsningen av en virvlande, musikalisk malström.
Ber man honom förklara ramarna till sin musik, beskriver han ändå gärna ”systemet”. Det är pilar och trianglar och tusenåriga tonarter och energilära och strängteori varvat med antik filosofi.
Trots en omöjlig bevisföring, ”Som att betrakta universum från en ny position”(Eliasson), alstrar systemet en unik ton. Det står alltid och väger på tre ben: melodi, harmoni, rytm. Instrumenten rör sig inåt-utåt mot en nollpunkt (tonen C). Musiken söker dunkel och klarhet. Den är kall och het. Avskalad och myllrande. Bortom dur och moll. Samtidigt representerar musiken någon form av undermedveten tonalitet på grund av Eliassons ”runda- och fyrkantiga” ackord. Ta hans formidabla fjärde symfoni.
Därför bör vi lyssna till något så otrendigt som Anders Eliassons musik. Som en musikarbetare på femskift fortsätter han att kommunicera med ”musikhavet” och ”musikängeln”, en potentiell musik i dräktig förväntan, betydligt större än hans egna tankar.
Först reder han ut vad som klingar därinne. Ett kärl ska fyllas. Det gäller att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra. När ett motiv är tömt på bränsle utvecklas det inte mer. Så här ska det vara, säger han till musikängeln. Nej, du har fel, svarar ängeln. Skriv om! Snart börjar musiken spinna och skruva sig i en inre polyfoni efter ”vad musiken själv vill”.
Här sitter alltså en konstnär förklädd till Mister Nobody, i ett spartanskt möblerat råtthål (hans egna ord) i Gamla stan i Stockholm och sänder ut den mest enastående, klichébefriade musik. I går var det urpremiär på kammaroperan Karolinas sömn, med text av Bengt-Emil Johnson. Lokalen är det nybyggda konstmuseet Artipelag på Värmdö.
Ära honom med Polarpriset nästa år. Låt inte den varma likgiltigheten som utmärker svensk kulturpolitik dra in honom i tystnaden. Egentligen är det allt jag vill säga.
SAKPROSA
Anders Eliasson
Tony Lundman, Atlantis
