Inte konstigt att folk ledsnar på demokratin
Det är rationellt att tvivla på systemets förmåga att hantera klimatkrisen
Ingen kan räkna med att få sin vilja igenom. Det är det som brukar kallas demokrati och sexigare än så är den inte.
SOM-institutet undersökte nyss tilltron till vår demokrati. Svaret var inget kul. En majoritet tycker att demokratin ska kunna begränsas tillfälligt på en rad områden.
När det gäller klimatfrågan anser hela 63 procent att demokratin tillfälligt ska kunna inskränkas för att hantera krisen.
Jag vill inte begränsa demokratin, det är ingen bra idé. Men det är inte ett dugg svårt att förstå hur det blivit så här. Vänder man på frågan blir det tydligare: Är det rationellt att tro att demokratin kan hantera det hot som klimatkrisen utgör? Om svaret blir ja, vad bygger den förhoppningen på? Det enda sannolika är att vi inte kommer att göra tillräckligt för att hindra eller begränsa klimatförändringarna.
Inget rikt land lever upp till Parisavtalet och de klimatlöften som formulerats till medborgarna i till exempel Sveriges riksdag skjuts alltid på framtiden. Och det kommer att få katastrofala konsekvenser.
Det är inte demokratins fel. Nationer ”fria” från demokratins begränsande bojor, som Kina eller Ryssland, är knappast förebilder på klimatområdet.
Men problemet med klimatfrågan – förutom, eh, klimatförändringarna – är att maktens monumentala uselhet på området med rätta leder till misstro mot hela systemet.
Det är ett högt spel att säga att man gör något – och sen skita i det. Då ökar risken för att kommande generationer vänder demokratin ryggen. Den risken kan man inte mästra, skälla eller uppfostra bort.
I en debattartikel i DN varnar professor Sten Widmalm och docent Thomas Persson, båda vid Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, för en utveckling där ”demokratin görs till en del av problemet och ses som ett hinder för att nå olika politiska målsättningar”. De kopplar utvecklingen till en del av en pågående global ”avdemokratiseringstrend”, och det ligger mycket i det.
Samtidigt missar deras analys något väsentligt. Avsaknad av tilltro till demokratins möjligheter att lösa vårt allra största problem innebär inte att man drömmer om en enpartistat. Det kan också läsas som en kritik av vårt nuvarande systems förmåga att leverera. Och så länge det finns ett konsensus som går på tvärs med verkligheten, med våra livsbetingelser, så är kritiken motiverad.
Demokratin kan inte nöja sig med att inte vara diktatur, åstadkommer den inte resultat kommer den i mångas ögon att tappa värde. Om alla fortsätter arbeta för status quo, oavsett vad de lovar eller förbinder sig till, så kommer den som tar del av IPCC-rapporter, klimatpolitiska utvärderingar och andra nyheter om hur det går för vår värld att se sig själv maktlös och utan tillförsikt.
Återstår då att bli religiös, hoppas på mirakel eller på andra sätt kapitulera och ge upp. Men inget av dem kommer att lösa vare sig klimatets eller demokratins kris.
