Prekopic blir lurad av regeringens rökridåer
Förbluffande att någon kan sätta hoppet till en svensk kulturkanon
Redan i oktober 2022 uttryckte DN Kulturs Vesna Prekopic stor förvåning över att ”inte alla applåderar” när de läser Tidöavtalets löfte om att införa en svensk kulturkanon.
I augusti förra året fortsatte hon hylla regeringens kanonpolitik och ropade ”fel fel fel!” till Kristina Lindquists resonemang om att en litterär kanon riskerar att bli statisk och livlös.
Nu har Prekopic läst min kritik av kanonkommitténs sammansättning, uppdrag och projekt.
Hon tycker att jag är en ”gnällspik” och skriver till mig och andra surpuppor att vi i stället ska ”engagera” oss för att hjälpa kommittén att ha rätt titlar i listan. Vi ska inte vara arga för att regeringen vill ”uppgradera och tillgängliggöra kulturen för alla”.
Det är kul. Men mer dumt än kul.
Som tur är ingår inte i min arbetsbeskrivning att bistå regeringen i genomförandet av dess politik. Däremot har jag friheten att kritisera vad jag tycker är kass kulturpolitik. Att ge makthavarna stående ovationer och skälla på de som kritiserar regeringen ingår inte i rollen. Men det kanske fungerar olika på olika kulturredaktioner.
Prekopic och några till verkar leva i en fantasi om att ett livaktigt samtal på kultursidorna om vilka verk en 14-åring ska ta del av kan ersätta riktig politik, sådan som förändrar de materiella förutsättningarna i dagens skola, för dagens unga.
Mina invändningar handlar alltså om att en svensk kulturkanon inte tillför något positivt men däremot flyttar fokus från satsningar på skolbibliotek, inköp av litteratur till skolorna och en förändrad utbildningspolitik. Kultur blir varken ”uppgraderad” eller ”tillgängliggjord” för att den hamnar på en lista.
Det förbluffar mig att någon kan tro på en kulturkanon upprättad av en liten grupp konservativa, under ledning av politiker antingen rakt av rassiga eller blint lojala med en pervers bild av marknadslogikens förtjänster.
I en tid av extrem ekonomisk ojämlikhet och spirande nationalism är det ett tecken på naivitet långt värre än mitt gnällspikeri.
