Gör svarta kvinnor i kulturen er obekväma?
Jag saknar en svensk Toni Morrison att se upp till
Ibland hatar jag att jag föddes till svart kvinna. Utbildningsdörrarna står vidöppna men när det sen kommer till arbete slås de igen. Jag är fast i någon sorts kassandrakomplex där fakta sällan innebär förändring eller ens förståelse för vad det innebär att ha sitt kön och sin hudfärg som bromskloss.
Jag hade ett samtal med min barndomsvän som flyttade till USA. Hon, snart 40, har arbetat framgångsrikt med artister som Beyoncé, Rihanna och Coldplay. Jag frågade om hon tänker flytta tillbaka snart och fick till svar att hennes långa cv till trots är det svårt för henne som svart kvinna att arbeta i kulturbranschen i Sverige. I USA har hon ett stort nätverk och en hög ställning, något hon anser vore omöjligt här. Hon frågade mig sedan om hur många svarta kvinnliga kulturarbetare det finns i Sverige, ”alltså inte projektledare eller något sådant utan chefer?” La hon till.
Med en gång kastade jag fram Valerie Kyeyune Backström, sen blev det tyst för jag kunde inga fler. När vi lagt på googlade jag redaktioner, ledningsgrupper och styrelseledamöter i Svenska Filminstitutet, Dramaten, Kulturhuset, Norstedts, Bonniers och Schibsted. Blev bländad av det vita och orkade till slut inte forska vidare. Frågade mig om det spelade roll.
Författaren, redaktören och Nobelpristagaren Toni Morrison har i sina föreläsningar talat om the white gaze, den vita blicken, som i korthet innebär att svarta karaktärer och deras berättelser anses sakna mening och djup utan ett vitt perspektiv. Det måste alltså finnas ett språk som talar till den vita läsaren eller en konflikt mellan majoritetssamhället och minoritetssamhället för att en berättelse ska anses ha substans.
I en debattartikel i Expressen med rubriken ”Min bok om svarta kvinnor är ’obekväm’” skriver Lola Akinmade Åkerström att svenska förlag refuserade hennes bok ”In every mirror she’s black”, och att ett argument var att ”svenska läsare kan bli obekväma”.
Med detta i bakhuvudet anar jag att de vita ledningsgrupperna och bristen på svenska svarta kvinnors berättelser visst spelar roll. Det blir svårt att se den svarta kvinnan som en komplex människa, eller människa överhuvudtaget, i andra roller än den omhändertagna kvinnan eller offret för manligt förtryck från hemlandet.
Som kulturskribent begränsas min frihet, min värdighet och min suveränitet när jag måste förhålla mig till samhällets tankar om vad jag förmodas skriva om. Det vill säga den konstanta vita blicken jag har på mig som talar om vilket ämne som är okej att ta upp. Men jag måste skriva för jag saknar den svarta kvinnans röst som talar utan en tanke på vad den vita majoriteten tycker och känner om det de precis läst eller hört. Jag saknar en svensk Toni Morrison att se upp till, en gudmor så att säga.
