Jag sitter och stirrar på håglösa c-kändisar
Reklamen har slutat vara glamourös
I snart tio år har jag spelat Wordfeud – engelska för Alfapet – på mobilen. Jag har alltid 4-5 matcher på gång mot samma motspelare, vi spelar utan att chatta och den som lägger sista brickan bjuder genast in till en ny match. Det är underbart rogivande.
Men trots alla dessa år och matcher så vill jag fortfarande inte betala för appen. I stället har jag gratisversionen, vilket betyder att det med jämna mellanrum visas en annons. Vanligast är reklam för någon annan spelapp – och det är ofta reklam med förvånansvärt låg ambitionsnivå.
En vanlig variant ser ut så här: en c-kändis som du vagt känner igen från en biroll i en amerikansk deckare står i vad som verkar vara hans eget vardagsrum i sin egen lite urtvättade t-shirt. Han har ställt upp sin mobilkamera och pratar in i den, utan någon särskild ljussättning och utan ett tydligt manus, ungefär: ”Hej, har ni sett det här fantastiska spelet? När jag vill koppla av så spelar jag det. Gör det du med!”.
Jag blev vuxen under 90-talet och då var reklam något coolt – en del såg det nästan som konst. Den var genomtänkt och påkostad och enskilda kampanjer kunde bli snackisar och snudd på folkkära. Ett ölmärke mutade in definitionen av en lyckad sommarkväll och en kaffesort gjorde oväntade besök till sina. Ett klädföretags julkampanj med underkläder skapade feber, skyltarna stals och sattes upp i pojkrum och studentkorridorer.
Givetvis var det mycket med detta som var knäppt. Det odlades sjuka kroppsideal och visades en ytlig perfektionism som man liksom studsade mot – mina sommarkvällar såg ju aldrig ut som de där blå kvällarna på en kobbe i skärgården.
Men i dag är 90-talets coolness och glamour är långt borta och istället tycks reklamen vara inriktad på funktionalitet och att trumma in enklast möjliga budskap. Det finns fortfarande riktigt glossiga annonser som går i glansiga magasin – som nästan ingen köper längre. Reklammakarna har förstås följt med resten av världen in i mobilerna, anpassat annonserna efter det och fantasi tycks inte premieras.
När jag nu håglöst sitter i min soffa och tvingas titta på lika håglösa c-kändisar i deras soffor så är det inte en relaterbarhet som gör mig glad. Jag kommer på mig själv med att sakna något att fästa blicken på. Funktionalitet i all ära men är det så fel med lite skönhet? Med alla sina fel och brister så brukade reklamen bjuda på lite skön eskapism, eller åtminstone ett oväntat besök. Det säger något sorgligt om vår tid att vi nu sitter instängda i våra mobiler utan att se en enda liten flyktväg ut.
