Målarmästaren
Mikael Strömberg hyllar Gustav Mahler – ett geni och husapotek
Det är stråkarna. De täta, saftiga mossgröna stråkarna. Stråkarna som flåsar livet och döden i nacken. Stråkarna som varken uttrycker glädje- eller sorgetårar. Bara tacksamhet.
Tonsättaren Gustav Mahler (1860–1911) firas kanske inte främst för att det är 150 år sedan han föddes utan för att han påminner oss om hur psyket vibrerar. Har känslor överhuvudtaget någon fast form så ligger de antagligen mycket nära Mahlers symfonier och sånger.
Blotta längden brukar sålla bort många lyssnare. Men anser man sig ha 75 minuter över för en närgången och upplösande självbekännelse, finns Mahler alltid där som ett husapotek. Nästan gratis.
”En symfoni måste vara som världen. Den måste omfatta allt”, menade han. I rena toner innebär det både onda, goda och fula nyanser: ett slags romantisk dramaturgi där romantiken slutligen sprängs inifrån.
När hans 9:a uruppfördes i Wien 1912 uttryckte till och med Sigmund Freud sin beundran: ”Det var som att gräva ett enda hål i ett märkligt byggnadsschakt.” Året innan hade Mahler hastigt avlidit. Det sista kända fotografiet visar en svårt sjuk tonsättare på väg hem från New York. Vilket på sätt och vis programmerats i symfonins känslosvall, eftertanke, vansinne, klarhet. Alltsammans blommar över och stelnar i ett mardrömslikt tillstånd. Slutet, adagiot, är skrivet som en lång koral över den där ljustunneln som de allra flesta undrar över, ”Ewig, ewig.”
I dag drar Mahlerfebern som en epidemi över världen. Skivinspelningar och seminarier och festivaler avlöser workshops och filmer där Mahler analyseras i de mest otroliga sammanhang, bland annat i jämförande diagnostik med konstnärer som Caspar David Friedrich.
Det finns uppenbarligen ett konstant sug efter tematiken som på Mahlers vis målas med sådan etsande sorg, oundviklighet och skuld. Säg den dirigent eller musiker som påstår sig oberörd av såna grejor, de ljuger. I en intervju svarade till exempel dirigent Bernard Haitink att Mahler genomsyrar hans tankar. Att dirigera Mahler, menar Haitink, är som att läsa de yttersta orden.
För Mahler var varje symfoni en egen galax. Men symfonierna tycks samtidigt beskriva en kulturell, politisk tragedi i vidare mening. Till slut återstår bara dissonansen som raserar de timslånga byggnadsverken. Och Europas gränser.
1:an, en vägfarares sånger förvandlade till en ”Titansymfoni” med hjältens seger. 2:an, hjälten begravs i c-moll, varpå han återuppstår. 3:an, planlösa metamorfoser söker sin form. Pan vaknar, sommaren tågar in, här försöker Mahler skildra urtillståndet i naturen, från kräldjur fram till en högre makt. 4:an, den mest klassiska av symfonierna i fråga om motiv och balans. 5:an målar upp en bister värld och strävar mot en renare instrumentation. 6:an, ”den tragiska”, efterromantikens mest nihilistiska symfoni. 7:an är inte bara en magisk siffra, det är den symfoni som får symbolisera Den Obesvarade Frågan. 8:an, ”alla mina tidigare symfonier är endast preludier till denna”, sa Mahler och besteg förklaringsberget. 9:an, kompromisslös konfrontation med döden. 10:an pågår och pågår.
Ska jag dö till musik dör jag gärna i 10:ans andante.
