Hollywood visar oss vår slappa klimatattityd
Stjärnspäckat och underhållande drama om undergång och politik
Psykologerna kallar det kognitiv dissonans och det är det värsta vi människor vet. Tillståndet inträder när vi inte får ihop vår moral med vårt beteende, till exempel om vi säger att vi bryr oss om planetens överlevnad men ändå fortsätter äta kött. Vi står inte ut med skavet, det måste hanteras. Därför blir klimatkrisen något vi antingen förnekar eller dränker i självupptagenhet: kan vi prata om min klimatångest? Vad ska jag göra för att det ska kännas bra igen? Ja du, din sjuka narcissist. Har du tänkt på att den här storyn kanske inte handlar om dig?
Jag är i grunden materialist, men det är något så bisarrt i glappet mellan hot och handling i klimatkatastrofen att det inte känns som att det går att förklara med faktorer som populism eller fossilkapitalets pengar. Vår förnekelse är så aktiv och känns så utstuderad. I boken Psychological roots of the climate crisis skriver psykoanalytikern Sally Weintrobe att rika människor i väst har fastnat i det hon kallar ”exceptionalism”. Det är ett specifikt psykologiskt tillstånd i senkapitalismen där vi intalar oss att vi har rätt att vara rika och ha det bra oavsett vad det kostar. Det får oss dessutom att tro att vi kan påverka verkligheten med magiskt tänkande när våra privilegier hotas. Ja, så är det väl? Kanske du tänker. Men detta tillstånd är inte ”naturligt” för människan, utan extremt och udda.
På julafton har den amerikanska storfilmen Don’t look up premiär på Netflix. Där skildras klimatkatastrofen via en metafor – en komet som är på väg mot jorden. Det är en rolig film med Hollywoods mysigaste stjärnor: Cate Blanchett som sexigt tv-ankare, Jennifer Lawrence och Leo Di Caprio som truliga astronomer. Meryl Streep är porrstjärnan som blivit president och Timothée Chalamet en kristen skejtare. Då har jag inte ens nämnt Ariana Grande som spelar en version av sig själv.
Filmens ambition är att klä av hur vi alla – och specifikt journalistiken – gör katastrofen till något marginellt, i värsta fall kul content. Det blir givetvis väldigt meta eftersom filmen gör precis samma sak: underhållning av undergången. Därmed är det Hollywood när det är som bäst: rappt, självgott, politiskt naivt, kommersiellt briljant.
Handlingen är (obs spoilervarning) i korthet att några astronomer upptäcker en komet som kommer att förstöra allt liv på jorden om sex månader och 14 dagar. Sedan försöker de få USA:s president att agera. Men presidenten har annat att tänka på, det är mellanval om två veckor och det är självklart mer akut. Forskarna tvingas i stället gå till media. Snart visar det sig dock att nästan ingen orkar läsa eller dela artiklarna om kometen i sociala medier. Nyheten om jordens undergång engagerar inte. I stället blir Jennifer Lawrences dödsångest i morgon-tv en meme. Folk hånar (med rätta!) hennes lugg.
Det är inte Hollywoods jobb att komma med svar på mänsklighetens stora frågor, men det är intressant att det är inom genrer som komedi och science fiction som det mest spännande görs om klimatet
En sak som är rolig och realistisk i filmen är att vetenskapsmannen spelad av Leonardo di Caprio älskar sitt nya liv, att ligga med Cate Blanchett och att beskrivas som ”snygg-astronomen” på Twitter. En annan smart och mörk scen är när Jennifer Lawrences karaktär åker hem för att tillbringa sina sista månader i livet med sina föräldrar. Som inte vill släppa in henne, kometen har blivit för polariserande. ”Vi vill inte ha någon politik här”, väser pappas genom den stängda dörren. ”Vi tror att kometen kommer ge jobb”, fyller mamman i.
Filmens regissör, Adam McKay, har tidigare gjort bra komedier som den mediekritiska (och roliga!) Anchorman, och den rätt fantastiska filmen om finanskrisen, The Big Short. I Don’t look up klär han effektivt av den liberala fantasin att om bara sanningen och fakta kommer fram så kommer samhället att agera rationellt. Den onda sidan av kapitalismen är representerad av en tech-visionär med blekta tänder som vill komma åt kometens mineraler. Det är i slutänden han som utplånar mänskligheten. Det känns helt realistiskt.
Det går att kritisera den här filmen på en massa sätt. Det går egentligen inte att jämföra den långsamma katastrof som klimatkrisen är med en komet. Slutet, där Leonardo di Caprio återförenas med sin förlåtande fru är också superlarvigt, och Chalamets Jesus-karaktär kan nog bara uppskattas av amerikaner och Joel Halldorf (och alla världens kvinnor, i och för sig). Andreas Malm skulle absolut säga att filmen var för borgerlig, och har för lite fokus på det globala syd. Men jag vill hellre hylla den. För det första för att den fick mig att skratta, för det andra för att den faktiskt intresserar sig för strukturer inom politik och media på ett begåvat sätt. Det är ovanligt. Den fick mig också att glömma klimatkrisen för en stund, väldigt skönt.
Det är inte Hollywoods jobb att komma med svar på mänsklighetens stora frågor, men det är intressant att det är inom genrer som komedi och science fiction som det mest spännande görs om klimatet. Kanske är det här det finns öppningar till en mer konstruktiv hållning till katastrofen, en där vi erkänner vårt ansvar men ändå inte fastnar i ett narcissistiskt martyrium? Nej, troligen inte. Men det är jul, så hoppas kan man ju få göra.
