Att vara människa är att vara dum i huvudet
Larry David offrar sin egen röv för att underhålla
Larry David gick in i skapandet med devisen ”no learning no hugging”.
Förlåt emojin med glasögon nu men: Att ingen ska lära sig något är, tillsammans med att karaktärerna är dummare än sin publik, den aristoteliska grunden till vad en komedi är. Men det är också en ed svuren att inte falla in i sentimentalitet, skapad genom att offra sin likeability, fåfänga, ja ego.
Att inte framställa verket och sig själv som insiktsfull, smart, skön – hellre att gestalta sant. Det kanske inte hade varit en så stor grej, om det hade varit vanligt förekommande i nutidens skrivna uttryck, men allt är på det andra sättet. All litteratur, all tv, film är god och smart. ”Curb your enthusiasm” offrar sin egen röv, för att underhålla. Det finns ett snack nu om att all konst är dålig. Det är en för klumpig term – den är fåfäng. En väl vald profilbild, i stället för en spegelbild.
Medan metoo fick alla att börja ljuga ännu mer om sin förträfflighet kunde Larry David fortsätta visa bristerna med att vara människa ännu tydligare. Det blev farligt att tycka och göra fel och därmed relevant. För att vara människa är att vara dum i huvudet. Inte för att citera de gamla grekerna igen men errare humanum est.
Nu är det som att vi inte har råd att visa våra fel? Vi är så rädda att bli dömda och typ arbetslösa? Men konst utan sanning är obsolet och kanske är det därför allt som skrivs nu känns som skit. Till och med tuffa Ruben Östlund är sån. I mean, varför i helvete skulle Woody Harrelson citera Chomsky i ”Triangle of sadness”?
”Curb” är hur det är och inte hur det bör vara. Det fina i kråksången är väl att det är så man får syn på missförhållanden ändå. I exponeringen av det ofriserade. När man själv är förövaren. Typ rasism? Maktutövning? Att kärlek finns och tar slut. Att bli bortvald och välja bort? Att folk hatar gamla. Att någon är fattig och någon annan rik. Att nån är k*t, usch. Att man försöker rädda sitt eget skinn. Allt det finns.
I en scen i början av en av de första säsongerna sitter en överlevare från förintelsen på en middag med en deltagare från ”Survivor”, alltså amerikanska ”Robinson”. De jämför lidande. ”Fick ni snacks??” Är det inte bra? Trots smaklösheten? Men menar – är det inte roligt?
Och på köpet, närmare det platonska ideal konsten i dag tycks sträva efter, en dålig människa är närmare sanningen om … människan.
När Larry David inte är artig dör inte samtalet utan kan likt en ohejdad psykoanalys få fortsätta tills sanning nås. Till exempel hur länge efter man har fyllt år man får fira sin födelsedag och kräva presenter, säga gott nytt år, paxa datum (save the date).
Det ironiska är att det handlar om moral. Hur man ska leva. Men berättat utifrån den som gör fel. Han lär sig inget. Vi däremot.
