Kulturen klarar sig inte utan en vässad kritik
Allt tal om värde faller platt i en digital verklighet
Under sensommaren har flera debatter rullat som gäller kultur och värde. Men frågorna om hur konstverk kan vara värdefulla, var värdet skapas, om det är konstverket som sådant som är värdefullt, eller om värdet snarare uppstår i och genom oss som tar del av det, diskuteras sällan. Och inte heller diskuteras hur det vi kallar ”kultur” spelar roll i värdebildningen.
Sådana frågor saknar givna svar, även om debattörerna ofta talar som om så vore fallet. Enklast är alltid att åberopa monetära skalor. Nutidens svenskar är så ekonomiskt disciplinerade att när Konstakademin vill ha fyrahundratusen om året i hyra av Nationalmuseum för ”Batavernas trohetsed” kan alla ha en åsikt om värderingen. Likadant när författare som Stefan Lindberg eller Eric Rosén tänker över sitt arbetes värde i ljuset av försäljningssiffror.
Sist och slutligen är allting vägt på utbudets och efterfrågans våg, och har ett pris. Därför är det bara logiskt att överlåta kulturpolitiken åt tillväxtkontoret. Kan någon kanske förneka att de styrande har ”en påse pengar”, ”en enda kaka” ”ett ekonomiskt ramverk”, ”begränsade resurser”, ”tomt i ladorna”, och allt vad det heter att förhålla sig till? Nej visst! När den pekpinnen slagits i pulpeten måste det väl äntligen bli tyst i klassen?
Men att bara räkna konstens värde i pengar verkar inte ens de hårdaste marknadsliberaler helt tillfreds med. Det beror bland annat på att det i verkligheten är svårt att knyta värdet till objektet. På en marknad kan ett pris förhandlas fram på Rembrandtmålningar, men i våra helt konkreta liv skapar konstverk värde inom helt andra ekonomier. En offentlig skulptur man går förbi varenda dag betyder faktiskt nånting för en när man börjar prata om det. En roman uppdagar sidor av ens känsloliv man förut inte vetat om. Man ser en film med vännerna och kvällen utvecklar sig till ett omtumlande samtal om vem man varit, är och skulle vilja vara. Eller man går på klubb och en dj får en att släppa all sin ängslan och följa en främling hem. Det är inte skulpturen, boken, filmen, låtarna som är värdefulla, utan den verkan de får i våra levande liv.
Värdet av en välgjord recension syns på många andra ställen än i läsarstatistiken
Värden av det slaget beror just av kultur. Ordet är latinskt och betyder ”odling” såväl av grödor och örter, som av levnadsvanor, gudsrelationer och kunskap. För odlingars ekonomi duger inte valhandlingen på en marknad till värdeteoretisk utgångspunkt. Värdet av odlingar alstras inom långvariga, processuella och komplicerade system, som exempelvis trädgårdar, traditioner eller samhällen. I deras hägn erbjuds konstverk en mängd olika sätt på vilka de kan alstra värde knutet till olika aspekter av deras verkan.
En inflytelserik modell för kulturell värdebildning ger evangelierna i liknelsen om såningsmannen. Det mesta sås på hälleberget, men ett och annat frö hamnar i god jord, slår rot, växer till och blir utgångspunkt för hela ekosystem. Vem vet, kanske hittar nån ensemble Eric Roséns debutroman om tio år, gör en adaption som – vips! – gör den oumbärlig för många. Samma liknelse ger argument för kulturskola åt alla. Många blir kunniga lyssnare som förstår att uppskatta de få som blir mästerliga musiker.
Den goda jorden i modellen utgörs av uppmärksamhet och kritisk reception. Någon, en lyhörd musiklärare i det senare exemplet och en regissör i det förra, måste lyssna och läsa noga, värdera och vilja göra något med det hen känner och förstår.
När kritiken utarmas växer hälleberget. Ända sedan den borgerliga offentligheten föddes för typ trehundra år sedan har det kritiska omdömet om konstverk varit ett av dess fundament. Själva idén med offentlig konstkritik utgår från att ingen har möjlighet att ta del av mer än en bråkdel av de utställningar, böcker, pjäser och konserter som står till vårt förfogande. Men det att andra läser, tittar och lyssnar noga, sätter i sammanhang och prövar verket mot sin sensibilitet, sin tanke och sitt språk gör också sådana konstverk vi inte själva läst, sett eller hört tänk- och talbara för oss. Värdet av det ska ses i perspektivet av att konsten, kanske i än högre grad än vetenskapen, förvaltar samhällets kunskap om vad allt det kan innebära att vara människa.
Massmedierna, de som förut främst bestått offentligheten med kritik, tycker numera att recensioner vinner för få läsare. Det må vara sant i utbudets och efterfrågans balans, men värdet av en välgjord recension syns på många andra ställen än i läsarstatistiken. Den blir utslagsgivande när en dansare söker ett residens. Den gör det möjligt för en framtida forskare att spåra en av historien förbisedd författare. Den leder en enda nybörjare in i en avgörande valfrändskap.
I vår era är det dock en annan modell för kulturell värdebildning som dominerar, också den med anor från Nya Testamentet: Undret med de fem kornbröden och de två fiskarna. Parabeln behandlar delandet, just den handling som politiker triumferande brukar hänvisa till med sina tal om ”den enda kakan”. Dess ekonomi kan, som bekant, tänkas från olika ideologiska och värdeteoretiska utgångspunkter. Till envar efter behov, är en. Att nära bristen, är en annan. Men i evangelierna sveper Jesus/Gud med ett enda drag dem alla från bordet, genom att helt enkelt upphäva den materiella grunden. Samma underbara förhållande lovar det ”digitala”. Saker och ting kan delas i det oändliga utan att förtäras.
Inget enskilt förhållande är, tror jag, viktigare för att förstå hur kulturell odling bedrivs i vår tid. I början av juni hölls ett Nobelsymposium under titeln ”Literary Judgment and the Fora of Criticism”. Många av deltagarna forskar om litteraturkritik på sociala medier; BookTok, BookTube och Bookstagram. Men också om läsarbetyg och givetvis om datorgenererade listor och urval. Tillväxten är sannerligen imponerande. Vad gäller litterär värdebildning och inflytande på bokmarknaden är dagstidningskritikernas högsvansade lilla skara lika passé som de är högfärdiga.
Ett av skälen till det är att vi har konsten på helt andra sätt i dag än före digitaliseringen. För länge sedan hade vi litteraturen i minnet och för tjugo år sedan i bokhyllor hemma eller i folkbibliotek. I dag har vi i allt högre utsträckning litteraturen, precis som musiken, i olika appar. Där skapas och fördelas, som bekant, värde algoritmiskt, på grundval av våra beteenden, uttryck och preferenser.
I Sverige existerar ingen politik för att stödja konst- och kulturkritik, utöver möjligen kulturrådets tidskriftsstöd. Det är obegripligt
Oskulden inför det oändliga delandets under har väl numera förbyts i cynism hos de flesta. Lajkandet har förlorat sin air av generositet. Och att flasha andras dikter, bilder och bokomslag känns mindre frikostigt när alla vet att man därmed bidrar till en kultur som ersätter den att faktiskt läsa böcker och gå på utställningar. Och är det förresten inte mest ens egen generositet man flashar? Hur som helst jobbar man gratis åt Zuckerberg och Musk, med att producera just sådan ”content” som deras bolag profiterar på.
Men hur bör man stärka konstens värden och betydelser i dag? Konservatismens spöke skrider genom samtiden, mer eller mindre förstucket hävdas ofta objektiva värden. Det gäller att, top-down, undervisa folk i vad de själva inte fattat är bra. Kanonkramandet är ett uttryck för detta. Men det finns fler. Nyligen rasade författaren och förläggaren Gunnar Nirstedt i Expressen över kritikernas oförmåga att urskilja kvalitet. Det tror jag är kontraproduktivt. ”Kvalitet” är ett hästhandlarbegrepp utan estetisk relevans. Tyger kan vara av bra eller dålig kvalitet beroende på tråden, väven och hantverket. Kryddor, smink och stål likaså. Men världen är full av ytterligt välgjorda konstverk som är dödare än kall aska, liksom av slarv man aldrig tröttnar på att uttolka.
I Sverige existerar ingen politik för att stödja konst- och kulturkritik, utöver möjligen kulturrådets tidskriftsstöd. Det är obegripligt. Vi behöver den inte främst för att stärka de få professionella kritikerna, utan för att främja kritisk offentlighet i stort, i teaterfoajéer, på bibliotek, skolor, museer, överallt där konstverk förmedlas och verkar. Även på sociala medier, förstås. En av slutsatserna jag tog med mig från Nobelsymposiet var hur bristen på redaktion gör att BookTokers och -Tubers sällan blir bättre kritiker fastän de ibland har höga ambitioner, eftersom ingen kritiskt utvärderar deras arbete. För redaktionen som konst- och kunskapsmiljö har digitaliseringen hittills varit förödande. Så måste det inte vara.
Att främja kultur i betydelsen odling. Det finns inget annat sätt. Den förutan är konsten inte mera värd än nöjet det ger att konsumera den.
