Bellman i klaveret
Idén är strålande. En Steinwayflygel. En konsertlokal med fin akustik. En flink pianist, Niklas Sivelöv. Och Carl Michael Bellmans epistlar. Uppdraget är att improvisera fritt kring Bellman som redan på sin tid skakade stöldgods ur rockärmen.
Sivelöv tar sats i Till fader Movitz, under dess sjukdom och samlar ihop trådarna i avslutande Finale Hullerombuller. Det säger mycket om Sivelöv som improvisatör: svängigt och på gränsen till utflippat. Men han är också den klassiske pianisten som utför sina drillar och stackaton med sans. Till exempel Gubben Noak som studsar mot kullerstenarna.
Är det möjligt att tänka sig kombinationen Keith Jarrett, Mozart, Bellman – med Sivelöv som regissör? Så låter det.
Bellman slog igenom som enmansorkester. Själv verksam under en tid när det parodierades från kända sångspel och operor, blev han hårt kritiserad för att ”Ej ha componerat en enda af dessa melodier”. Det är en burlesk värld, men bakom överdrifterna och groteskerierna skymtar de verkliga stadsmiljöerna från krogar och dödsbäddar. Det rödblommiga fyllot med alla sina laster blir en djupt allvarlig tänkare som talar genom fader Movitz mun. Ibland låter han lånat och arrangerat, overkligt och verkligt möts i galna versioner där nymfen och den prostituerade bor på samma kammare.
Samma sak i Sivelövs version. Det är helt rätt tänkt av Caprice Records, som redan i oktober släpper Improvisational two, med pianisten Mats Öberg och ett knippe Cornelis Vreeswijk-visor.
