De postsovjetiska folkens fiende är Putin
En dag kommer hans framfart att stå honom dyrt – och det vet han om
”Bara se till att hålla tydligt till höger när vägen delar sig”, sa ambassadörens make med eftertryck. ”Annars kan det hända att de skjuter på er. Alltså bara med gevär, men ändå. Kan ju vara jobbigt det med.”
Hustrun och jag var på väg till Armenien för första gången och tog emot alla råd vi kunde få. Jag undrade häpet: varför besköt invånarna i det omstridda Nagorno-Karabach stackars fredliga bilister?
”För att det är kul”, löd svaret.
Även i Georgien var det viktigt, minst sagt, att hålla reda på var man befann sig. Ryssland ockuperar två påhittade ”republiker” i landet, Abchazien och Sydossetien. 20 procent av Georgiens yta hålls alltså gisslan av Moskva. Andelen ökar något för varje år, eftersom sydossetiska ”frihetskämpar” har en benägenhet att roffa åt sig av grannarnas mark – genom att nattetid flytta på staketen. Det händer att en georgisk bondefamilj vaknar en morgon och upptäcker att de inte är i Georgien längre. I bästa fall erbjuds de ett val: stanna kvar och ta emot ryska pass – eller försvinn.
I östra Ukraina, där kriget pågått oavbrutet sedan 2014, är det svårt att av misstag hamna för nära fronten. Artilleri- och granatbeskjutning hörs. Och syns, har jag lärt mig på annat håll. På altanen till huset vi hyrde i georgiska Kachetien kunde vi sitta och förhäxas av stridsmullret – till en början trodde vi alltid att det var åska över bergen – borta i ryska Dagestan, där det pågick ett islamistiskt uppror.
Jag har aldrig träffat på en enskild ryss som uttryckt förakt mot de andra före detta broderfolken
Som ni märker flyter de ihop, mina minnen av separatism och krig i det postsovjetiska området. Det blir rörigt, på ett sätt som kanske skulle göra ärkeimperialisten Vladimir Putin nöjd. Men den minsta gemensamma nämnaren här är inte arvet efter Ryssland, hur gärna han än vill. Det som förenar människor i det forna Sovjetunionen är istället en stolthet över sin historia – före, under och efter sovjettiden – och ett osannolikt starkt glödande framtidshopp, även om det för säkerhets skull alltid kombineras med kallaste klarsyn och svartaste galghumor.
Därför är det också så fasansfullt sorgligt att se dem ha ihjäl varandra. Jag har aldrig träffat på en enskild ryss som uttryckt förakt mot de andra före detta broderfolken. Jag har aldrig hört en georgier eller ukrainare uttala sig hatiskt, svepande eller orättvist om ”ryssar”. Fienden de har är Putin. Punkt.
Det är han medveten om, så han återfaller i sin kriminella historik. Genom ännu mer krig utrikes och ännu hårdare förtryck inrikes ska han skjuta upp det ögonblick då historien hinner ikapp honom. Men ju värre han far fram, desto mer enar han de demokratiska folken. Det kommer förr eller senare att stå honom dyrt.
