Katalys har blivit ett välbehövligt undantag
Det satsas för lite från vänster – och var är sossetopparna?
Högern, främst i form av Sverigedemokraterna, har det senaste decenniet satsat stenhårt på att bygga egna medier. Och en eller annan tankesmedja.
Från vänster har det gått åt andra hållet. Få nya initiativ har tagits och de som redan finns har fått mindre resurser. En obegriplig och usel strategi, men så ser den ut.
I lördags firade undantaget, det fackliga idéinstitutet Katalys, tio år. Tankesmedjan grundades av Daniel Suhonen och Victor Bernhardtz med finansiering från fem LO-förbund och i dag jobbar Suhonen kvar tillsammans med Enna Gerin, Jesper Weitz, Kalle Sundin och nyss anställda Niklas Altermark.
Ska man utvärdera Katalys första tio år är det faktiskt motiverat att använda ordet succé. För det första för att de fortfarande finns. För det andra för att de haft ett enormt genomslag i samhällsdebatten. Inte minst tack vare den stora utredningen ”Klass i Sverige”, en serie rapporter som sett till att nagla fast de materiella perspektiven och klassfrågan i det offentliga samtalet. Men också genom all aktivitet som rör privatisering av välfärden, friskolemarknadens totalförfall och vinstjaktens sabotage av välfärdssystemets funktionalitet. Utan Katalys hade en redan högerlutande samhällsdebatt kantrat än mer.
Tioårsfirandet i ABF-huset bjuder på fler radikala perspektiv från tunga internationella röster: Stephanie Kelton, ekonomiprofessor och en av Bernie Sanders viktigaste rådgivare, beskriver sin syn på den ekonomiska politiken. Owen Jones, Labour-profil och Guardian-kolumnist, beskriver det märkliga politiska läget i Storbritannien, argumenterar för fyradagarsvecka och löntagarmakt på arbetsplatserna. Paneler diskuterar, Katalys överräcker en Kata Dahlström-statyett i brons – gjord av Britt-Marie Jern – till ABF-huset, Göran Greider och Jenny Wrangborg läser dikter. Därtill presenteras en kortare skrift om Katalys tillkomst och verksamhet, författad av journalisten Kent Werne. Det hela avslutas med öl, musik, mackor och poesi. Jubileumsdagen blir på så sätt en liten uppvisning i vad Katalys bidrar med till arbetarrörelsen: Radikalitet, tradition och engagemang.
Men även om de LO-förbund som betalar för Katalys är närvarande, nöjda och glada är det något annat som symtomatiskt och sorgligt sticker ut på Katalys heldagsfirande. För medan Vänsterpartiet har bland andra sin partisekreterare på plats och Miljöpartiet representeras av språkröret Märta Stenevi så saknas helt socialdemokratiska toppolitiker. Ingen Magdalena Andersson eller Mikael Damberg, ingen Tobias Baudin. Ingen.
Och det här är förstås Daniel Suhonen och gängets permanenta problem: Socialdemokraterna är det minst benägna partiet på vänsterhalvan att ta till sig Katalys perspektiv och argument.
Möjligen kan det förändras under nästa Katalys-decennium. ”Det här var bara början”, lovar Daniel Suhonen. Det finns många skäl att hoppas att han har rätt.
