Män kan vara sårbara – om de får bra betalt

Samtalspoddarna har gjort en produkt av de intima samtal kvinnor alltid har ägnat sig åt

Donia Saleh

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2023-02-27

helskärm

Män verkar inte förmögna till någonting, att döma av vad som står i tidningen. De kan varken uppvakta tjejorna de dejtar eller behålla nära vänskapsrelationer.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver att mäns relationer i kulturen ofta skildras som ”ordlös gemenskap eller extatisk utlevelse i grupp, sällan något däremellan”. Skildringen av samtalande män uteblir alltså, som en konsekvens av den verkliga kontaktlösheten.

Men det som fostrar män är bara ett symptom på samma kontaktlöshet som upprätthåller vår hyperindividualistiska samtid.

I en artikel i New York Times med rubriken ”Why is it so Hard for Men to make close friends?” förklaras att ett av problemen är att pojkar och män fostrats till att vara starka, konkurrenskraftiga och stoiska. Trots att traditionella könsnormer till viss del ändrat form, står det i vägen för att skapa naturlig intimitet i platoniska relationer.

Men styrka och konkurrenskraft luktar inte nödvändigtvis man – utan marknad. Som politiken rättar in sig i kapitalismens led krävs också av individer att gå samma väg. Så skapas normer kring hur vi ska bete oss och hur vi förhåller oss till varandra, när vi blir konsumenter och konkurrenter.

Något som kanske förändrar synen på killars kontaktlöshet med varandra är den uppsjö av poddar av och mellan män, som gör just det Björn Wiman befarar att män inte ägnar sig åt i verkligheten eller inom kulturen: samtalar, gärna två och två. Det man ofta ser tjejer på stan göra, ni vet, när de sitter och fikar.

Jag tänker på det när jag lyssnar på samtalspodden Schulman & Geniet av Fredrik Söderholm och Calle Schulman. Två gamla ärkefiender som genom podden försöker välja kärlek framför hat och bli bästisar. De distribueras av Acast men finansieras även genom lyssnardonationer. Betalar man utlovas ett mer intimt rum på tisdagar, där de är ännu ärligare, lite som i en herrklubb, enligt deras egen beskrivning.

Det är inte första gången Söderholm söker kontakt för att öppna upp samtal i poddformat, det är lite av hans grej. Inte minst tillsammans med Ola Rapace i podden Sorry, allt gick åt helvete. Som de själva beskrev det: ”Det här är den ärligaste, smutsigaste och mest smärtsammaste podden som gjorts av två desperata män som försöker förstå varför de blev som de blev.”

Stark tobak är verkligen stark sälj.

Är podden stor nog, som Alex & Sigge, så behöver man inte bjuda in lyssnarna till den intima herrklubben. Här betalar i stället reklamsamarbeten och produktionsbolaget Perfect Day Media tillräckligt. Intimiteten i offentligheten har ett värde. Man slösar inte med den. Alex och Sigge ger näring åt konsumenterna lika mycket som företagen och förklär en klassisk penningtransaktion i mänsklig intimitet.

I en text för Expressen skrev Joel Halldorf att Alex och Sigges intimitet bygger på deras sårbarhet. Jag menar att det är en performativ sårbarhet. Intimiteten skapas av det uppenbara med det auditiva; att få deras värld berättad för sig i sina öron. Det har också att göra personkulten kring huvudpersonerna – och den tradition som kommer med formatet. Men allra främst byggs och möjliggörs intimiteten för att det också finns en försäkran om marknadens möjlighet att profitera på och lyssnarnas vilja att konsumera mjuka värden. Sårbarhet kräver kontrollförlust, men det är inte därför jag lyssnar på Alex och Sigge, jag lyssnar för att de har full kontroll över produktionen. Det är det som gör den bra.

Det är inte patriarkatets reträtt som fått sårbara män att träda fram, det är inte feminismens hårda arbete, det är kapitalismens list. Men säljbart blir det inte förrän männen gör något av det. Det är så marknaden kan lita på att det kan kommodifieras: Män testar klassiskt kvinnligt betingande saker, ut kommer en produkt.

Så när tjejorna går in i poddstudion, som bossladies, för att samtala så finns en känsla av att de konstlar till något som, för dem, är okonstlat. Det här har kvinnor alltid gjort, samtalat alltså. Men bossladies blir de inte förrän det finns ekonomisk utdelning. Annars är det bara en ”lady” och vad ska vi – in this economy – med en sån till?

Podden Det skaver av influerarna Elsa Ekman, Nadia Kandil och Cassandra Klatzkow, tidigare distribuerad av Acast men numera Perfect Day Media, förstod hur man blir en bosslady från dag ett.

Podden släpps varje tisdag och på fredagar kommer ett kortare bonusavsnitt där de besvarar en lyssnarfråga. Här skapas, förutom närhet mellan varandra också närhet med lyssnarna. Samtidigt kan reklamen fortsätta och i vissa avsnitt har frågor besvarats med expertis från Avanza, Mindler eller Match.com.

I avsnittet Ett avskedsbrev till aktivismen avslutade Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby sin podd Raseriet och gick in i en ny era: nu heter den Amie & Fanna och ges även den ut via Perfect Day Media. Raseriet-podden var mer upptagen av frågor som rörde antirasism och feminism och nominerades 2016 till Stora feministpriset av tidskriften Feministiskt perspektiv.

Men hej då aktivismen, som till slut verkade bli en tvångströja. Och hej till friare samtal, då är det möjligt, till och med sannolikt, att Louise på Östermalm som aldrig brytt sig om BLM ändå bryr sig, när två profilers tillika soulmates samtal läcker ut i världen. En bredare lyssnarskara kan komma närmare, samtidigt som distributörer och företag lättare kan göra samarbeten genom intima samtal snarare än politiska. Skönt för alla inblandade.

I DN förklarar radioproducenten Samanda Ekman och sexologen Malena Ivarsson, som har podden Till sängs (tidigare SR-produktion) att de gick till vartenda mediehus för att få göra den. Ingen nappade på idén. Varför går att spekulera i; inte kommersiellt slagkraftiga namn nog, inte kontroversiella nog, inte breda nog. I stället satte de igång själva. Deras akuta, lustfyllda och generösa intresse för varandra, psykoanalys och kultur är den största behållningen. Det är som sex, beskriver de det emellanåt som. Jag förstår att det inte går att betala hyran med en känsla av sex, men det är en känsla värd nog att uppfyllas av efter ett samtal.

I avsnittet Den (o)attraktiva mannen förklarar de hur attraktion fungerar, något liknande går att applicera på min attraktion till podden:

”Den som har någonting att ge blir ganska attraktiv, men den som bara är ute efter att få någonting, blir ganska oattraktiv.”

För att återgå till männen och sårbarheten, så finner jag det som mest intimt i Söderholm och Rapaces uppbrott, som gav podden ett tvärt slut. Där visar det sig att konflikter om pengar till sist trumfar mänskliga relationer. Det erkännandet, att vara slav under det, är möjligen det största beviset på en uppvisning i sårbarhet, symptomatisk för vilka värden som tränger ut andra i vår tid.

Det som kommer få oss att sluta se det här som männens problem är vår marknad. Inte för att den är queer, som ni förstår, utan för att vi alla tvingas bli sådär kontaktlösa och beräkneliga. Varför ses över en fika när man kan göra det i en poddstudio? Varför riskera sin sårbarhet i nära relationer när den samtidigt är lukrativ i relationen mellan konsumenter och företag?