ÅSIKT

Avspark för VM – i nationalism

Författaren Ekim Caglar: Därför framkallar fotbollsfestens flaggviftande gemenskap både glädje och fruktan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Jimmy Wixtröm
Jubel i playoff-matchen mot Italien på Friends arena. I dag kickar fotbolls-VM igång när hemmanationen Ryssland möter Saudiarabien.
KULTUR

VM är politiskt. Så är det utan att ens behandla alla samhällsfrågor som följer idrotten i ett släptåg, där politiska ledare som exploaterar folkfesten, korruption och slavliknande förhållanden vid infrastruktursatsningar är en lika självklar del av internationella turneringar som ansiktsmålningar och avslagen öl.


När 22 spelare gör sig redo för landskamp finns det skäl att vara uppmärksam. De svulstiga textraderna till de tondövt framförda nationalsångerna är tacksamma att håna, men utgör samtidigt en praktfull inramning när landets representanter, iklädda nationens färger, sammanbitet väntar på att få besegra dagens motståndare – och sedan resten av världen.

Det går knappast att tänka sig en bättre skådeplats för att levandegöra det statsvetaren och historikern Benedict Anderson betecknar som en föreställd gemenskap (imagined community) – ett av nationalismens (och gruppskapandets) effektivaste verktyg. Här levs den djupa och horisontella kamratskapen, baserad på främst känslomässiga band till resten av nationen, ut till fullo. Den abstrakta föreställningen om samhörighet blir tydlig och den pulserande känslan av stolthet ett bevis på att ”vi” på denna sida av nationsgränsen har ett gemensamt öde.

Nu vilar nationens heder på elva par axlar som snart svettas för landets framtid. Målvaktens händer vinklar bort skott för att skydda riket. Vattenbäraren på mittfältet täcker inte bara ytor utan binder samman landet. Den egocentriske och vanligtvis illa omtyckte anfallaren gör ett avgörande mål, älskas nu av nationen och leder miljoner medborgare vidare i en turnering i stället för att förpassas till meningslöshetens vakuum.


Andersons forskning förklarar hur föreställda gemenskaper blir en förutsättning för att kunna knyta samman människor som aldrig har träffats eller kommer att göra det. Den kommer att få främlingar att krama om varandra och fira ihop i VM. För Anderson kunde nationalismens genombrott kopplas till utbredningen av tryckkapitalismen, vilket byggde en språklig bas för den föreställda gemenskapen.

Om det för ett par hundra år sedan krävdes tekniska innovationer för att skapa gemensamma värden och känslor via det skrivna ordet har landskamper senare kunnat fylla kommunikationskanalerna med relevant innehåll för ändamålet genom segertörstande rubriker och matchrapporter. Så är det än i dag. Det finns ett givet samtalsämne runt fikaborden i sommar.


Vår tids stora sportsliga bataljer formar vårt medvetande och etablerar det historikerna Eric Hobsbawm och Terence Ranger benämner som uppfunna traditioner (invented traditions). Dessa utgörs av en samling ceremonier och traditioner som högtidligt påminner oss om vår nationella identitet. Därför är nationsfanor varje lands mest vördade tygstycken. Symboler etsas fast i våra minnen. I en svensk kontext slår historikern Torbjörn Andersson i boken Kung fotboll fast att Du gamla du fria och den svenska flaggan populariserats respektive gjorts mer folklig genom svenska landskamper på 1910-talet.

I Nations and nationalism since 1780 menar Hobsbawm att det effektivaste sättet att befästa nationstanken och uppfunna traditioner var att spinna vidare på redan befintliga och folkligt förankrade nationalistiska uppfattningar. I dag är en form av idé om ”vår” nation redan etablerad. Vi kan förutsätta att det är fortsatt viktigt att nationalismen, för att vara verkningsfull, måste levas ut genom nationalistiska attityder som redan existerar, men med tillägget att det inte bör uppfattas som kontroversiellt eller konstlat.


För att vända blickarna mot VM: Vågar någon säga emot påståendet att landskamper är vår tids mest accepterade nationalistiska ceremoni, som dessutom är ett av få tillfällen där häcklande av andra länder och en gränslös patriotism kan gå obemärkt förbi?

Uppfunna traditioner utgör de ritualer och symboler som ger den föreställda gemenskapen en chimär av nationell autenticitet. Nationalsången försäkrar varje nation om att de har en särprägel att försvara. Matchsituationen, där alla som inte är på läktarna antas vara bänkade vid tv-skärmarna, ger en simultanitet som återigen bekräftar att vi tillsammans bevittnar en nationell angelägenhet.

”Med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter”

Uppslutningen är inte total överallt. I komplexa fall blir statsflaggan en påminnelse om att gemenskapen är skör. Det lär till exempel finnas grupper av katalaner och basker som inte kommer att nynna med i den textlösa spanska nationalsången den här gången heller. Men det hindrar inte spanjorer från att känna sig stoltare än på länge om La Roja når framgångar. Den föreställda gemenskapen skapar verkliga känslor. Så kan en landskamp liknas vid nationalistiska mobiliseringar.


När nationella värden läggs i landskamperna uppstår risken för chauvinistiska uppsving. Fotbollen är inte den grundläggande orsaken till krig och konflikter. Det vågar inte ens fotbollens belackare påstå. Ett inkast påverkar inte klasskillnader. Ett skruvat inlägg är ingen militär upprustning. Ett pressat skott i krysset går inte att tolka som en krigsförklaring. Den argentinske VM-guldtränaren 1978, César Luis Menotti, har förklarat att hans lag ”genom att spela inte försvarade våra gränser, fosterlandet eller flaggan (…) med landslaget varken dör eller räddas något väsentligt patriotiskt”.

Men med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar som pyr i ett samhälle kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter. Fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras 1969 är ökänt. Kroaten Zvonimir Bobans spark mot en polis i en match mellan Dinamo Zagreb och serbiska Röda stjärnan 1990, och kravallerna på och runt arenan mellan klackarna, brukar nämnas som en bidragande orsak till krigen på Balkan. Händelsen var dock inte unik i en region där fotbollen länge väckt nationalistiska känslor bland olika folkgrupper, något som bidrog till att stycka upp Jugoslavien.


Oavsett skälen – sociala, historiska eller en kombination av dessa – fortsätter fotbollen att piska upp nationalistiska stämningar. När Algeriet och Egypten kvalade för att nå sina första VM sedan 1986 respektive 1990 kokade allt ner till ett par avgörande matcher 2009.

Kvalet som tog Algeriet till VM är i efterhand mest känt för att ha resulterat i våldsamma sammandrabbningar i fyra länder och en diplomatisk kris mellan de inblandade nationerna. Den inflytelserike journalisten Hossam el-Hamalawy frågade lakoniskt ”vilket sätt är bättre för att avleda folkets uppmärksamhet än ett fotbollskrig?” I intervjun med Time Magazine beskrev han den verkliga orsaken till känslostormen: länderna hade nyligen genomgått politiska och ekonomiska kriser. Fotbollen kan vara katalysatorn, om än aldrig den enkla förklaringen till konflikter.


Är fotbollen ensam om detta? Nej. Varför då baktala en festlig patriotism som i den absoluta merparten av fallen stannar vid exempelvis en argentinsk ramsa om gamla segrar mot Brasilien och att Maradona är större än Pelé (vilket objektivt sett är sant) eller något annat harmlöst uttryck där nationella symboler blir en hobby? All nationalism leder trots allt inte till folkmord.

”Även det till synes banala, som det passiva flaggandet, befäster den nationella identiteten.”

Vad socialpsykologen Michael Billigs verk Banal nationalism från 1995 visar är att latent fosterlandskärlek ständigt reproduceras i vår vardag genom kulturliv och medier. Hit räknas också sportevenemang. Även det till synes banala, som det passiva flaggandet, befäster den nationella identiteten.


Den banala nationalismen påminner medborgaren om ”sin nationella plats i en värld av nationer”, enligt Billig. Studien syftade inte till att definiera någon mildare form av nationalism som god. Vi har att göra med nationalistiska gradskillnader. Faran ligger alltså i att se de ibland passiva uttrycken som något som aldrig har politiska konsekvenser.

VM kommer inte att leda till krig, men håller den latenta nationalismen vid liv. Om de politiska effekterna avfärdas med att det är en ofarlig nationalism som bygger på lek och glädje utan band till sociala processer blir idrotten en fredad zon där en onyanserat positiv bild av fosterlandskärlek flödar fritt. Detta trots att fotbollen uppenbarligen kan elda på konflikter.


Vän av ordning (och fotbollsfanatikern i mig) påpekar gärna att fotbollen även kan bidra till fred. Ett konkret fall är anfallsstjärnan Didier Drogbas aktningsvärda insatser under 2000-talet för att stoppa år av inbördeskrig i Elfenbenskusten. Fotbollen blev ett diplomatiskt verktyg när Iran mötte USA i VM 1998, där den amerikanske backen Jeff Agoos menade att lagen ”gjorde mer på 90 minuter än politikerna gjort på 20 år” för relationen mellan länderna.

När Armenien och Turkiet upplevde ett oväntat diplomatiskt töväder 2008 var landskamper en yta för dialog, varpå begreppet ”fotbollsdiplomati” populariserades. Fotbollen kan också motverka etnocentrism genom att vidga miljoner människors vyer för andra kulturer.


Fotbollens förtjänster får inte förringas. Idrotten är aldrig mer än vad den tillåts vara i den kontext den utövas. Men min absoluta favoritturnering lämnar en viss bismak när allt till syvende och sist handlar om en nationell kraftmätning som kan ge näring till nationalistiska myter och narrativ. Turneringen som genom åren har framkallat passion och glädje är något jag fortfarande avgudar. Och numera delvis fruktar.


Ekim Caglar är frilansskribent och författare till boken Propagandafotboll

ARTIKELN HANDLAR OM