Maskinmusik att fira
Mikael Strömberg hyllar elektronmusikstudion EMS
Den amerikanske kompositören Charles Ives sitter 1910 och filosoferar: Någon borde skriva en universe symphony, en symfoni utan början och slut, för konsten och livet, som spelas av ett obegränsat antal medverkande i skapande förening över hela jorden.
Ives idé var visionärt lysande men det är först nu, hundra år senare, som fiberoptik, digitalteknik och satellitkommunikation hunnit ifatt den frie konstnären. I dag är det faktiskt möjligt att rigga en realitidskonsert som sträcker sig över samtliga kontinenter.
Ett av dessa innovativa projekt är Eric Whitacres Virtual choir där sångare trotsar nationsgränserna och sjunger tillsammans på internet.
I år fyller en av Europas äldsta elektronmusikstudior, EMS i Stockholm, femtio år. Samtidigt firar elektronisk musik drygt hundra år, beroende på var man väljer att börja dateringen. En hållpunkt är ryssen Léon Theremins omvälvande instrument theremin; en futuristisk synt som reagerar på rörelse och magnetiska fält. Instrumentet säljs numera som byggkit och har gått in i en ny omloppsbana.
I EMS:s barndom sattes likhetstecken mellan elektronmusik och tillväxt - rymdmusiken var framtidsvisionen. Förebilderna fanns i den franska teoribildningen kring musique concrete, lanserad av Pierre Schaeffer kring 1948. Musiken skapades av inspelade tåg, bilar, signalhorn och så vidare, så kallade ljudobjekt.
Inspirationen kom även från 1950-talets elektronische musik i Tyskland; alstrade sinustoner i laboratoriemiljö. Och den amerikanska motsvarigheten, computer music.
Även i Sverige förstod man att satsa på den nya musiken. Genom bland andra ABF fick framtidens musik starkt stöd, och en av dess pionjärer var Rune Lindblad (1923-1991) som började använda bandspelare och dator som instrument.
Recensionerna var förstås inte nådiga: ”Konkret musik raspades, skrapades, tjöts och bankades fram i Folkets Hus i går inför ett fyrtiotal åhörare, varav en del betalade frivilligt. Vid inspelningsapparaten satt herr Lindblad som maskinålderns bartender …” ansåg Åke Engdahl i Göteborgs-Tidningen.
Från kulturpolitiskt håll vidhöll man den elektroniska musikens internationella positionering. Per Olov Broman skriver: ”Den klingar i ett eget rum, ett konstgjort rum.
I den meningen kommer den verkligen någon annanstans ifrån, som från en egen rymd.”
Maskinmusiken, menade många, ingick i ett framtida samhällsbygge. Utan den kunde Sverige halka efter i den kulturella upprustningen. En kvällstidningsrubrik från 1961: ”Maskinen är framtidens musik – som räddar oss undan 1984”.
Här fanns alltså en möjlighet att få kontroll över det ogrip-bara, ett led i en kulturell demokratiseringsprocess.
1964 beslutade Sveriges radio att bygga EMS, som under några stormiga år utvecklades till en av världens främsta studior. Det var då EMS förste studiochef, norrmannen Knut Wiggen, drev igenom den första cyberanpassningen av avantgardet.
Men han var för tidigt ute och fick foten. Wiggens kulturradikalism uppfattades som hänsynslös både mot musiken själv och mot dess makthavare. Det grälades i datorhallen och vid ett slagsmål ska studiochefen ha fallit baklänges och slagit huvudet i en datamaskin.
Med statlig svensk inkomstgaranti som fallskärm återvände Wiggen till Norge och började, när lugnet lagt sig, formulera musikens ontologiska frågor: Vad är harmoni? Vad är klang? Vad är rytm?
I backspegeln, med den verksamhet som frodas på EMS i dag, ser vi att Wiggen delvis hade rätt. I sin kultbok De två musikkulturerna från 1972 reste han en häpnadsväckande tanke och mild förhoppning om att man borde kunna förena månghundraårig orkestermusik och elektroniskt producerad musik med rötter i industrialismen.
Så blev det inte, just då. Orkestrarna och konserthusen slöt sig kring maestrokulten, verket och abonnemangspubliken. De mer akademiskt inriktade elektronmusikerna låste in sig i en ljudisolerad cell. Teknikoptimismen svalnade. Rymdmusiken fick allt svårare att förfärdiga sina löften.
Men vad vi ser i dag är hur teknologierna för både konstnärliga uttryck och sociala nätverk luckras upp. Från den mest navelskådande elektronmusik till den klubbinriktade remixkulturen uppstår dessutom nya spelplatser och konsertformer. Det är nischat och spretar samtidigt åt alla håll.
– Innanför våra väggar skapas elektroakustisk musik, industrimusik, kammarmusik, textbaserad radiokonst, konceptuell ljudkonst, techno, noise, dub och mycket annat. Listan kan göras lång, säger EMS:s nuvarande studiochef Mats Lindström.
Var hittar vi vår tids dynamik? undrade Wiggen, som under fnissets och förargelsens tid i Stockholm försökte förklara att musiken bytt typ. Tappar vi kontrollen över elektroniseringen, menade han, får vi ett helvete i underhållningens globala tivoli.
Jag tror bara han ville oss väl och förbereda oss på resan mot rymdmusiken.
Så: Grattis EMS, 50 år!
Mer musik:
En liten film med Knut Wiggen på SVT play.
Se mer om EMS jubileumsår.
Lyssna till lite äldre EMS:s musik från 1965-1994 samlingscd Bits and Pieces (Caprice rec) på Spotify.
