Obegripligt att kalla monarkin otidsenlig
Kröningen visar förankringen i historien och vilka vi är i dag
Det är något märkvärdigt när mässan firas i samband med ett sakrament eller en ceremoni: ett dop, en prästvigning, kröningen av en kung och en drottning. Kulmen vid gårdagens mässa i Westminster Abbey var nattvarden – ätandet är meningen med en måltid – men genom att kröningen var en del av förrättningen markerades monarkins oupplösliga förbund med kristendomen.
Utan den heliga mässan kan Charles inte bli kung, lika lite som en person kan smörjas till präst utan religiös andemening.
Anade jag en viss tondövhet i SVT:s referat inför detta faktum?
På samma sätt blir det fel att se kröningen som ett kuriöst tillval för nationen.
Den är del av nationens existens.
Kung Edgar kröntes för 1050 år sedan i Bath i sydvästra England. De som var på plats skulle ha känt igen centrala inslag i gårdagens ceremoni i London. För 957 år sedan kröntes Harold Godwinson i Westminster Abbey. Platsen har varit densamma för varje engelsk kung eller drottning sedan dess. Smörjskeden som användes igår var samma som vid Rikard Lejonhjärtas kröning för 834 år sedan.
Och ändå syntes, kuriöst, demonstranter som krävde ett slut för vad de kallar en otidsenlig institution.
Otidsenlig? Hur tänker de?
Tydligen har kostnaden – omkring en miljard kronor – motiverat några av de få protesterna.
Kanske skulle man ta invändningen på allvar. En miljard är den beräknade utgiften. Vad står i andra kolumnen? En rejäl bokföring, då hade förmodligen de kostnadsmedvetna republikanerna tvingats lägga ner sina plakat.
Sedan den andra invändningen. Att monarkin är ett hot mot demokratin.
Gäsp.
För det tredje. Ta Pridetåget. I den karnevalen ser jag en politik som jag inte tror är särskilt bra, men vilket är argumentet som tystar alla invändningar? Jo, att det uppenbarligen är en fantastisk fest för alla som vill vara med. Och den som vill hindra andra från att ha roligt äger alltid en tung bevisbörda.
Att tänka bort monarkin är som att tänka bort Rembrandt, Platon, Shakespeare, Mozart
Be mig inte att förklara sambandet, men det har mycket riktigt visats att aktivistiska republikaner är starkt överrepresenterade bland människor utan humor och att monarkister är starkt överrepresenterade bland människor i Pride-tåget.
Men den rojalistiska yran (liksom Pride) väger ändå tyngre än att vara bara ett party. Kröningen sade framför allt att ”detta är vi, detta är vilka vi är”. Förankringen i religionen och historien gjorde att alla – för några på ont – kände hur monarkin förkroppsligar Englands historia, och detta sträckte sig bortom Storbritanniens gränser: också vi omfattades.
Så vilka är vi, enligt kröningen 2023? Uppenbarligen är alla inte kristna och inte många vill låta sig definieras av vad högadeln ser i backspegeln. Därför var gårdagen också en ögonblicksbild vänd mot framtiden. Vid varje tillfälle gjordes en poäng av att 2023 inte liknar något annat och att idag är en punkt på ett nu som rör sig framåt.
Att ”oss” inkluderar andra. Att ”vi” är i ständig flux.
Att tänka bort monarkin är som att tänka bort Rembrandt, Platon, Shakespeare, Mozart. Att kräva monarkins avskaffande med penningen och politiken som argument för tankarna till kraven på att marknadsutsätta Dramaten ”för om människor vill ha teater, då betalar de för teater och betalar de inte, då vill de inte ha teater, och då är det odemokratiskt att tvinga dem betala via skattsedeln”.
Det är ett faktum att den åsikten är överrepresenterad bland ”republikaner”.
