Ensamhetens krassa kvot
Migrationsverket avslår Nazrullahs asylansökan. Nyheten krossar honom nästan helt. Den livsglade sangvinikern som var full av energi är borta. Han kommer inte ut ur sitt rum längre, inte på flera dagar ibland. Om han visar sig i köket, så lägger han tigande och dämpat upp mat på en tallrik och går in till sig för att äta. Han har slutat ropa på ryska åt mig: ”Kak dela” och ”mne tebja ne chvataet”. Han gör inte längre upp planer högt på att bli Bollywood-skådis. Har slutat gå till gymmet. Slutat skratta.
Det märkligaste är att han bara berättat om sitt elände för två av sina närmaste vänner. De andra pojkarna vet ingenting. I deras värld är det något skamligt att prata om sina svårigheter, beklaga sig. Det betyder att visa sig svag. Därför försöker Nazrullah vara stark. Liggande för sig själv på sitt rum, i total ensamhet.
Jag ville på något sätt dela hans plågor, stötta grabben. Ett par gånger har jag försökt säga något uppmuntrande. Men det blev liksom pliktskyldigt och banalt. ”Allt blir bra, Nazrullah”. ”Sånt är livet, polarn, ibland är det ljusare, ibland mörkare”. Han nickar, suckar, säger ”tack”. Och går in på sitt rum för att titta upp i taket.
I dagarna stötte jag på honom ensam i köket.
– Trodde de dig inte? frågade jag honom rakt ut.
– Sådär, Nazrullah vred handflatan fram och tillbaka i luften.
– Var det åldern? Tror de att du är över 18?
– Nej. Grabben lyser upp. De skrev att jag är sexton. Men de tror inte att det är så farligt för mig att bo i Afghanistan.
Vi börjar prata. Det verkar som om Nazrullah ville berätta för någon; få ett råd, eller tröst. Han följde mig till personalrummet och berättade länge om sin familj, om Migrationsverkets avslag, om hur svårt, farligt och omöjligt det är att leva i hans hemland. ”Det är inte bra i Afghanistan, upprepar han, det är krig hela tiden. Talibanerna kommer hem och äter hos dig och du kan inte säga emot dem. Gör du det så dödar de dig.”
Tidigare har jag tyckt att han pratar väldigt bra svenska, inte sämre än jag. Nu ser jag att han har svårt att hitta ord, förenklar alla meningar. Antingen är ämnet ovant, eller så kan han inte komma ur sin själsliga betryckthet. Eller så försöker han förklara något för mig som han inte tror jag kan förstå om det inte är ordentligt upphackat.
Jag gissar att han under intervjun på migrationsverket pratade på samma sätt: ”Det är farligt i Afghanistan, det råder krig, man kan bli dödad”.
Han tror att det är det viktiga att förmedla så att främmande människor ska inse och fatta. Resultatet blir ett urval abstrakta, allmänt kända fakta: Afghanistan är ett fattigt och oroligt land. Men det som utmärker hans liv suddas ut och försvinner mot den här fonden.
Nazrullah har tidigare berättat sin historia för mig. Jämfört med många andras så verkar den vara långt ifrån en av de värsta. Familjen låg i fejd med grannen i en markfråga. Nazrullahs äldste bror dödades, och släkten tvingades flytta från hembyn. Fadern skickade honom med en bror till Europa. Ett vanligt mord, än sen?
Men så hämtar Nazrullah Migrationsverkets avslag. Det är ett officiellt brev, i vilket hans historia återberättas, och det framgår hur migrationstjänstemännen bedömt den när de fattat sitt negativa beslut. Men jag ser nu att situationen är mer komplex, att pojken helt enkelt inte kan beskriva den ordentligt, lyfta fram det viktiga, eller förklara synbara motsägelser. Och tjänstemännen tolkar tvärtom det som sagts ytterst subjektivt och vidsträckt, gör antaganden som tillåter dem att vägra pojken asyl. Resultatet blir något i stil med ett antagande om skuld. Otillräckligheter i pojkens berättelse används mot honom. Utgångspunkten är att Nazrullah inte har asylskäl så länge motsatsen inte bevisats bortom allt tvivel.
Exempelvis så tillfrågades Nazrullah om sin mor under samtalet. Nazrullah berättade uppriktigt att hon är i livet, bor med sin bror i Mazar-el-Sharif och att han träffar henne då och då. ”Ni har en person i Afghanistan som är i stånd att ta hand om er”, lyder tjänstemännens slutledning när de motiverar sitt beslut. Kraken tänkte inte på att berätta att mammans bror är mulla och samarbetar med talibanerna.
Denne morbror reser runt i byarna och rekryterar ynglingar till Jihad. Nazrullahs föräldrar grälade mycket, separerade till slut, och barnen blev kvar hos fadern. Därför har farbrodern skäl att hysa fientlighet mot Nazrullahs far, och kanske också mot systersonen. Men inget av detta förklarade Nazrullah under intervjun. ”Det var ingen som frågade.”
Han berättade att hans farbror, som handlade med mark, dödat sin kompanjon. Och att den dödades släktingar hämnas på hans familj. Att det var de som dödade hans bror, och någon av dem sköt på Nazrullah själv och hans andra bror. Han hade nämnt att skyttarna var maskerade. I avslaget står det att enligt en rapport från någon internationell organisation om blodshämnd i Afghanistan, så är det dels mest pashtuner som tillgriper den (Nazrullah är inte pashtun), dels så utförs den öppet, utan att man döljer sig. På denna grundval betraktar tjänstemännen Nazrullahs historia som icke-trovärdig, och skickar honom till hemlandet.
Jag vet inte vad de här människorna skulle känna, om de efter en tid fick höra att den 16-årige pojken som de skickat till Afghanistan dödats i en dammig by någonstans. Skulle de fråga om mördarna varit maskerade? Eller bara rycka på axlarna? ”Sånt händer där det råder oroligheter.”
I princip skulle det vara lätt att skingra deras tvivel. I Nazrullahs fall blandas hämnden med en markkonflikt. Förövarna försökte inte bara förverkliga principen öga för öga; de ville uppenbarliga döda alla som har arvsrätt till marken efter Nazrullahs farbror, och på så vis få slut på fejden. Som jag ser det, förklarar det varför de frångick gamla traditioner och lejde maskerat folk. Men vem bryr sig? Låt barbarerna själva reda ut sina inbördes relationer.
Jag har lovat den här pojken att skriva ner hans historia, så att den ser sammanhängande och övertygade ut. Den här tjänsten har blivit populär på vårt boende nu. Jag har redan en kö av kandidater, som vill att jag ska göra samma sak för dem.
Men jag är inte säker på att det hjälper alla. Sannolikt är det mest övertygande i deras ögon, som fattar beslut om de här pojkarnas öde, inte alls historierna de lyssnar till, utan kvoterna för positiva besked de får av regeringen. Si-och-så många procent får asyl, si-och-så många procent skickas tillbaka till sitt helvete. Hur övertygar man en maskin?
Fotnot: Nazrullah heter egentligen något annat
Översättning: Maria Zennström
