En mörk sagotant
Jenny Högström om två dokument som hittar Astrid Lindgrens melankoli
Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter i all ära. Och alla andra starka, nyfikna och upproriska flickor som figurerar i Astrid Lindgrens böcker: Kati, Kajsa Kavat, Madicken. Men vad vore exempelvis Madickenböckerna utan de båda lömska, loppbitna och rödhåriga systrarna Mia och Mattis?
Vad vore de utan den skillingtrycksgnolande olycksfågeln Linus-Ida och hennes mantra, ”Jag sär, jag sär”?
För det är i alla fall i melankolin, i skildringen av detta eländes elände och en tillvaro präglad av djupa sociala orättvisor, ofta sedda genom barnets förfärade ögon, som Astrid Lindgren har funkat bäst för mig.
Med min mamma har jag gråtit floder åt berättelserna i Sunnanäng, medan min dotter tålmodigt har väntat på att jag ska snora färdigt och fortsätta läsa när det sorgsna och läskiga fyllot i Madicken som vill stjäla det nyfödda lilla barnet, har fått en kattunge som tröst.
Denna melankoliska grundton var naturligtvis inte reserverad för Astrid Lindgrens böcker, utan i högsta grad gällande även för hennes eget liv.
Den ljuder såväl i Kristina Lindströms fina dokumentär Astrid, som börjar visas på juldagen i SVT, som i danske Jens Andersens biografi Denna dagen, ett liv, som båda läser Lindgrens liv via mängder av texter, brev och arkivmaterial.
Där biografen i högre grad har redovisningsplikt, samt det skrivna ordet som sin stomme (om än med ett rikt och spännande bildmaterial), har filmen voice over och klippteknik till sin hjälp för att levandegöra materialet, och läser i högre grad ihop Lindgren med sin politiska samtid.
Trots att jag studsar vid korsklippningarna mellan händelser i Lindgrens liv och utdrag ur hennes böcker - som litteraturkritiker är inte den biografiska läsarten någon favoritmetod - så görs det med lätt hand.
Annars är det ändå märkvärdigt mycket som är sig likt mellan Andersen och Lindström. Både vad gäller enskilda fotografier, citat och andra exempel - som Lindgrens långa och rörande öppenhjärtiga brevväxling med Sara Ljungcrantz, först en ung läsare bland många, sen en besläktad själ.
Både filmen och biografin utgör alltså på olika vis starka och levande dokument såväl av Astrid Lindgrens samtid, från sekelskiftets Sverige till Lasermannens, som av en alldeles enastående person.
Kanske är det företeelser som Junibacken och Astrid Lindgrens värld som har ställt sig i vägen. Liksom det faktum att Astrid Lindgren är allas författare på ett sätt som gör sådana som mig lite trumpna. Helt säkert är det ett visst moraliserande drag i hennes böcker.
Men faktum är att jag aldrig förut insett i vilken grad Astrid Lindgren verkligen var en enastående person och föregångare.
Jag hade aldrig sett bilderna av henne som ung, slank och stilig, kasta ett fräckt öga mot kameran, eller Jens Assurs foto av när hon tar en nynazist i hampan - utan bara tänkt på tanten med sin säregna sagoberättarröst, sina insjunkna ögon och konstiga lilla frisyr, och så de där tjatiga småländska uttrycken.
Nu fattar jag ändå ett och annat om integritet och humor, kamp och arbetskapacitet. Av en kvinna född i Sverige 1907. En kvinna som går från lantis, jazzböna och lokaltidningsjournalist samt redan som 19-åring mor till ett oäkta barn (han får bo på fosterhem i Danmark de första åren) - till storstadsbo och hemmafru tills hon inte kan hålla sig ifrån skrivandet längre på 1940-talet, och så internationellt firad barnboksförfattare, förlagsdirektör och sedermera orädd politisk debattör.
Att tänka själv i ett land befolkat av konflikträdda tomtar - ja, för det fordras kanske faktiskt en småländsk vierge moderne.
Det är i alla fall i Edith Södergrans moderna - och frigjorda - kvinnogestalt som Jens Andersen tar avstamp: ”Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”.
Och så är det då den unga lokaltidningsjournalistens emblematiska besök hos Ellen Key, med Thomas Thorilds ord över porten: ”Denna dagen, ett lif”, som ingen biograf eller filmare kan förbise.
Frågan är kanske hur viktigt just det besöket var för Lindgren, men hennes livslånga engagemang för barns rätt och frihet var i vilket fall berett av Ellen Keys banbrytande idéer om barn och barnuppfostran.
Själv hade hon den egna barndomens välsignat lyckliga lekar att förvalta - men även den betydligt mer plågsamma erfarenheten av att få ett utomäktenskapligt barn och först inte kunna ta hand om det.
Skildringarna av detta och hur det påverkade sonen Lasse är hjärtskärande så det räcker.
Men melankolin är också något vagare, mer generellt. ”Jag minns min första ungdom som något förfärligt melankoliskt och svårt, jag ville ta livet av mig stup i kvarten”, skriver Astrid Lindgren till Sara Ljungcrantz.
Och i ett brev till den tyska väninnan Louise Hartung citeras Predikarens ord: ”Allt är fåfänglighet och jagande efter vind”.
Så upproriskhet och civilkurage, för all del! Och en del klacksparkar och moralkakor på det.
Men utan detta tungsinne med rötter i skillingtrycket, skulle hon definitivt inte vara den Astrid Lindgren som jag vördar.
