Operavärlden en avgrund för jämställdheten
Kvinnorna kraftigt underrepresenterade inom konstmusiken
I tisdags var det final för Musikverkets jämställdhetsuppdrag. Konferensen Musikliv i balans på Kägelbanan i Stockholm andades både friskluft och unkenhet. Höstens mest jagade kulturminister Alice Bah Kuhnke invigde.
Trots att genusläget numera beskrivs som mer gynnsamt är de normativa klubbarna inte färre i dag.
De kvinnliga förebilderna är fortfarande för få. Som Syntjuntans Lise-Lotte Norelius påpekat vid ett tidigare tillfälle: ”Som kvinnlig tonsättare måste jag slå vakt. Så snart jag slutar i en styrelse eller annat uppdrag, tar killarna över.”
2011-2014 har det kunskapats och lunchats för 8 miljoner, och det måste ändå sägas vara väl använda pengar. För det tar tid att se strukturer och maktordningar i musiksektorn, där konstmusiken ligger sämst till. Operavärlden kan till och med beskrivas som en jämställdhetens avgrund.
Bara ett exempel: KVAST (föreningen Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) visar i en enkät från 2013 att 10 av 820 spelade verk på konserthus var tonsatta av kvinnor. Ynka 6 procent av konsertmusiken efter 1950 är komponerad av kvinnor.
Statistiken gör ont. Och den avtäcker på ett närmast patologiskt vis hur kulturarbetare i ledande ställning (av bägge könen) metodiskt ägnar sig åt att förneka, förskjuta, förringar och (bort)förklara.
Tänk så dumt, när det bara är att följa Nina Nino Ramsbys exempel: Musiken är en hand att hålla i.
