ÅSIKT

När Beethoven mötte David Bowie

Claes Wahlin går på festival med spännvidd

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Marz Nyman på Confidencen.

Spännvidden på festivalen O/Modernt är som alltid stor. Inte sällan avslutas konserterna, som årets inledande, med ett slags jamsession där äldre musik möter nyare. Så när vi hör en legering mellan Beethoven, renässanskompositören Josquin des Prez och David Bowie, finns det inget att förvånas över. Men desto mer att njuta av.

Mis/reading Beethoven är underrubriken i år, och man har dristat sig till att utgå ifrån Harold Blooms berömda teori om påverkansångesten mellan poeter; hur en poet i ett slags oidipal kamp tvingas läsa sina starka föregångare fel för att därmed göra plats för sin egen poesi.


Beethoven var under 1800-talet den starkaste av kompositörer och det blev svårt, hart när omöjligt, för efterföljarna att bygga vidare på hans musik. Likväl kan avstegen från hans expressiva och i alla bemärkelser stora musik läsas, ja, eller höras, som ett negativt beroende.

Att inleda fredagens konsert med Haydns Avskedssymfoni blev startskottet för vad som komma skulle och får ett slags parallell i Beethovens Spöktrio. Så är naturligtvis valet att använda David Bowies Heroes som ett eko av Beethovens Eroica, eller Marz Nymans tolkning av Beethovens sjunde symfoni, musikhistoriskt logiska.

Allt detta lät fint, även om jag i fallet Haydn kan sakna mjukheten i orkestern eller att en och annan nyans i Beethovens trio försvinner. Just denne kompositör passar ju annars festivalens signum: mycket vill ha mer.


Det är ungefär som i kärleken, vilken var temat för lördagens kvällskonsert. Beethovens sångcykel An die ferne Geliebte (Till den fjärran älskade) följdes av Janáceks närmast mytologiska stråkkvartett Intima brev. Både Beethoven, så vitt vi vet, och Janácek fick nobben av den tilltalade.

Mariettas sång från Korngolds Den döda staden handlar om en kärlekens villfarelse, Marietta misstas för en död, älskad kvinna. Med god inlevelse gav Elin Rombo sången melankoliskt liv. Alban Bergs expressiva violinkonsert tillägnad Alma Mahlers döda dotter blev ett annat starkt framförande av O/Modernts kammarorkester, som just i denna genre, den tidiga modernismen, kanske är som starkast.


Stillsamt avslutades lördagen med Gustav Mahlers Adageietto från femte symfonin, skriven till just Alma. Och om kärleken var kvällens tema, så väntar till exempel månsken på onsdag. Beethovens Månskenssonaten samsas med Debussy, Schönberg, Henry Mancini och – Elvis Presley. Blue moon naturligtvis. Inget nytt under solen, bara under månen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Alban Berg