Palestinafrågan enar proteströrelser i USA
Kanske är detta startskottet för en ny fredsaktivism
När jag skriver detta ockuperar studenter entrén till en universitetsbyggnad intill mitt hem i Chicago. De kräver att universitetet ska upphöra med investeringar i vapen som skickas till Israel. Universitetet jag bor bredvid är inte direkt känt för att vara en hubb för progressiv politisk aktivism. Trots detta har en växande skara studenter under fyra veckors tid hållit dagliga protester på campus mot kriget i Gaza och USA:s delaktighet i det. På mängder av universitet runt om i USA ser det likadant ut.
Under den senaste veckan har jag sett allianser formas, nätverk bildas, grupper göra gemensam sak trots olikheter. Jag har sett folk här i Chicago, och i USA i stort, sträva mot samma mål utan att låta sig vilseledas av splittrande diskurser.
Det är visserligen ännu tidigt i mobiliseringen för Palestina och svårt att förutspå vad som kommer att hända efter ett eventuellt eldupphör. Men jag kan inte hjälpa att tänka på ett avsnitt av vänsterpodcasten The dig från i somras, där de medverkande diskuterade det senaste decenniets växande nordamerikanska fri- och rättighetskamper. I podcasten konstateras att vänstern befinner sig vid ett vägskäl, vart ska dessa kamper ta oss? Kanske är svaret att det var hit de tog oss – till en ny antikolonial, antirasistisk fredsrörelse med Palestina i fokus.
Nyligen höll nätverket NAARPR (National alliance against racist and political repression) sitt 50-årsjubileum här i Chicago. Organisationen, som föddes ur 1970-talets kamp för att frige den fängslade socialisten, feministen och medborgarrättsaktivisten Angela Davis, är en av alla grupper som arbetar mot polisbrutalitet och fängslandet av framför allt svarta amerikaner. I sitt officiella uttalande till stöd för den palestinska frihetskampen säger de att samma poliser som åker till Israel för att lära sig om massövervakning kommer tillbaka till USA för att förtrycka och tysta svarta amerikaner.
Det finns en lång historia av solidaritet mellan palestinier och amerikanska aktivister som kämpar för svartas rättigheter, och tal av Martin Luther King, Malcolm X och James Baldwin återupptäcks och reciteras flitigt på sociala medie-konton som organiserar sig mot ockupationen just nu.
Mer nyligen, under BLM-protesterna i Ferguson 2014, fick demonstranter råd av palestinier via Twitter om hur de skulle hantera den semimilitära polisinsats som försökte tysta dem. Polisbrutalitet, övervakning och segregation förenar svarta amerikaners erfarenhet med palestiniernas. Det illustrerade författaren Ta-Nehisi Coates under ett samtal om Palestina i New York nyligen, när han berättade om sitt första besök på Västbanken. ”Jag känner igen det här,” sa han att han tänkte och refererade till Jim Crow-lagarna och den långvariga segregationen mellan vita och svarta som pågick i den amerikanska södern efter slaveriets avskaffande.
Hos studenterna och i varenda en av de massiva demonstrationer som hållits i Chicago och alla större amerikanska städer den senaste månaden har närvaron av den växande gruppen organiserade vänsterjudar varit central. Jewish voice for peace, som kallar sig världens största progressiva och antisionistiska judiska rörelse, har också hållit egna spektakulära protestaktioner där de krävt eldupphör i Gaza. För några dagar sedan tog sig hundratals av deras aktivister till frihetsgudinnan för en koordinerad protest.
Tillsammans säger de olika kamperna Ingen är fri förrän alla är fria – och där är den palestinska friheten oumbärlig.
Veckan innan dess tog de över New Yorks och Philadelphias centralstationer och genomförde sittstrejker hållande plakat med texten ”Sörj de döda och slåss av bara helvete för de som lever.”
Det går inte att tala om den senaste tidens mobilisering för Palestina utan att nämna den enorma marschen mot Washington. Den största demonstrationen för Palestina i USA någonsin med 300 000 deltagare, säger arrangörerna, medan nyhetsmedier uppskattat deltagarna till tiotusentals. Bland alla talare fanns företrädare för den nordamerikanska ursprungsbefolkningen som drog paralleller mellan bosättarstaten Israel och den amerikanska staten, som kontinuerligt mördat, fängslat och exploaterat sin ursprungsbefolkning.
Två dagar senare, i nordvästra USA, rodde aktivister från puyallup-stammen ut i traditionella kanoter för att stoppa ett fartyg lastat med amerikanska vapen till Israel. Kampen för ursprungsbefolkningens fri- och rättigheter har intensifierats de senaste åren, framför allt genom den långvariga protesten mot byggandet av en oljepipeline genom Standing Rock-reservatet i North Dakota. Där deltog även delar av den palestinska frihetsrörelsen och under protesterna vajade den palestinska flaggan i reservatet.
Social mobilisering går i vågor, och i den globalt sammanlänkade tid vi lever i så tar rörelser efter varandra, de lär av varandra, kan solidarisera sig med och stärkas av varandra, trots geografins och nationalstaters separation. Jag har en affisch i mitt arbetsrum som jag fick av en amerikan i Egypten 2011. Halva affischen, som avbildar demonstrationståg och torgockupationer, är tryckt i Oakland, USA och den andra i Kairo. Affischen är en symbol för solidariteten mellan den dåvarande Occupy-rörelsen här i USA och den arabiska vårens revolutionsförsök. Kanske är det fortsättningen av den solidariteten och gemenskapen som, stärkt av ett mer än ett decennium långt radikaliseringsarbete, jag har sett resultatet av den här veckan. Tillsammans säger de olika kamperna Ingen är fri förrän alla är fria – och där är den palestinska friheten oumbärlig.
Helena Hägglund är journalist och doktorand. Hon har bott och arbetat som journalist i Mellanöstern, bor nu i USA och skriver en avhandling om sociala rörelser och medier.
