Armlängds avstånd – ibland undrar man
Kulturpolitiken utmärks av toppstyrning och stora mått politisk lydighet
I Aftonbladet Kulturs serie ”De onämnbara” har vi bett några skribenter lyfta fram frågorna som saknas i årets valrörelse. När alla politiker springer åt samma håll vill vi vända ljuset mot allt det andra. Frågorna och väljargrupperna som ingen talar om. De onämnbara.
I den fjärde delen skriver Göran Sommardal om kulturpolitiken och armlängden som kan bli en armbåge.
Det var den mångkunniga Lena Svanberg som lärde många kulturjournalister (inbegripet mig själv) att kulturministern inte är den viktigaste kulturpolitiska makthavaren i regeringen. Det är i stället den i offentligheten anonyme person som på finansdepartementet ansvarar för kulturfrågor.
Det var i en rapport beställd av Expertgruppen i offentlig ekonomi, som fick titeln Leka marknad (2000), där Svanberg kunde visa att Operans hyra var beräknad efter fastighetsvärdena vid Gustav Adolfs torg, och att det var Statens fastighetsverk (lydigt under Finansen) som höll i plånboken.
2009 författade Erik Alenius och Marcus Nathan en examensuppsats vid Handelshögskolan i Stockholm som noggrannare visade hur en sådan ”betalformad styrning i en funktionsdriven organisation” med ett krav på 6,1 procents avkastning på fastighetskapitalet påverkade statliga kulturinstitutioner med stora lokaler. Goda intentioner och välvilliga deklarationer i all ära, men om det skulle bli någonting av dem, och om de kostade rejält med pengar, så var det Finansen som höll i grosshandlarplånboken.
För museer som Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavs- och Världskulturmuseet har denna modell, där staten hyr av sig själv, inneburit en fortgående utarmning av medlen för själva museiverksamheten och dess personal.
Denna ekonomiska underminering av de statliga museerna har åtföljts av en lika ödesdiger administrativ avdemokratisering.
Tidigare var de självständiga institutioner med egna chefer och styrelser, med representanter från såväl staten som personalen och akademin, folkrörelser och näringsliv.
Vi behöver inte kalla det ”ministerstyre”, det räcker med ”politisk lydighet”
Sedan slogs de samman 1999. Därpå fick de en gemensam högste chef, en överintendent som själv suveränt beslutar om verksamhet och tjänstetillsättningar.
Inte sällan har denna maktkoncentration och toppstyrning av museerna skett med hänvisning till det prekära ekonomiska läget – ett läge som alltså i hög grad åstadkommits av de lokalhyror staten själv satt.
På det viset har man också, indirekt och formellt oklanderligt, kunnat omintetgöra ”risken” med inifrån kommande kritiska röster. Sådana som Cecilia Lindqvists, en gång styrelseledamot i myndigheten Statens världskulturmuseer. Hon varnade oförtröttligt, med goda skäl och stor kunskap om sakförhållandena, både för den dränering av kunnig personal som världskulturmuseerna utsattes för och den sammanslagningspolitik som regeringen på ”armlängds avstånd” nu ser till att ”armbågen” genomför.
Det hjälper ju inte att dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke lät skriva in principen om armlängds avstånd i själva museilagen, om man samtidigt skapar ett de facto maktförhållande, där det räcker med att departementet inte förnyar högste chefens förordnande för att armbågens verklighet ska göra sig gällande. Då gäller det att visa de för tillfället politiskt korrekta framfötterna för att hålla sig kvar.
Vi behöver inte kalla det ”ministerstyre”, det räcker med ”politisk lydighet”.
I USA byts cheferna ut på alla viktiga statliga institutioner efter en valseger, vilket gör saker och ting tydligare. På det sättet får man ju också syn på vilka poster som anses politiskt inflytelserika. Också under resans gång kan huvuden falla, vilket inte minst skedde under Donald Trumps tid vid makten.
Här hemma håller vi oss fortfarande till det axeloxenstiernska ämbetsmannaidealet, där de högsta byråkraterna förblir kvar på sina poster, regeringsombyte eller inte. Men det gör åtminstone mig mer misstänksam mot bristen på transparens.
Ett exempel är när Filminstitutet förra VD Anna Serner drog igång sin Bechdel-, Butler- och Said-politik på filmområdet. Var den då resultatet av en demokratiskt förankrad kulturpolitik? Eller var det mer av en ämbetsmannaaktivism på armlängds avstånd från departementet? Och var det bara det faktum att kulturministern Bah Kuhnke uppenbarligen gillade inriktningen, som i praktiken lät avståndet förbli en armlängd?
Ett näraliggande fall inträffade när Svante Weyler förra året avpolletterades som Kulturrådets ordförande. Weyler var uppriktigt förvånad över att ha fått snöret, i all synnerhet som både generaldirektören och kulturministern demonstrativt berömde honom för hans insats. Weyler trodde att det kanske hade att göra med någon policy-förändring, där han själv bedömdes kunna bli en sten i skon, eller kanske en alltför frispråkig slav på triumfvagnen.
Det låter onekligen som att man vill flytta makt och pengar från Kulturrådet till kommuner och regioner
Kanske hade den oväntade armbågen något att göra med den utredning som tillsattes i juli i år och som ska göra en ”översyn av kultursamverkansmodellen”? Syftet med översynen ”är att modellen ska utvecklas så att den i ökad grad kan bidra till kultur i hela landet och till att de nationella kulturpolitiska målen uppfylls. I översynen ska regionernas frihet och ansvar beaktas”.
Det låter onekligen som att man vill flytta makt och pengar från Kulturrådet till kommuner och regioner. Och kanske passade Weyler då dåligt som ordförande för det Kulturrådet som ska avlövas.
Bortom honnörsorden gäller striden den (i god mening) olösliga motsättningen mellan kulturpolitikens demokratiska tvång och kulturutövarnas lika demokratiska frihet. Om mer av kulturbudgeten överlåts till kommuner och regioner att fördela, innebär det att deras demokratiskt valda representanter i högre grad kommer att kunna besluta om vilka böcker som ska köpas in på de lokala biblioteken. Vilken konst som ska köpas in och ställas ut på de offentliga konstgallerierna. Vilka konserter och festivaler som ska få bidrag.
Utan armlängds avstånd.
Om mer pengar distribueras centralt kommer Kulturrådet och andra statliga kulturinstitutioner att i högre grad ha kvar möjligheten att stödja kulturprojekt och kulturutövare som saknar lokalt stöd.
Det konkreta innehållet i en sådan kulturpolitik beror förstås på vems armlängd och vems armbåge som innehar makten.
