”Metaforiskt är jag lite småfull hela veckan”
Satirtecknaren och universalgeniet Pontus Lundkvist om politik, humor och att ha maneten som förebild
Tidigare i höst höll jag i ett samtal om undergroundlitteratur på Göteborgs romanfestival. En av gästerna var serietecknaren, konstnären och universalgeniet Pontus Lundkvist som ritar politisk satir här i Aftonbladet.
”Även när jag är allvarlig tycker folk att jag är rolig”, säger Lundkvist som efter undergroundsamtalet gick med på att bli intervjuad i sitt lilla torp i Västergötland, där han bor sedan 15 år.
Egentligen kommer jag extremt olägligt för gården som torpet tillhör har nyligen blivit såld och Lundkvist är i full färd med att flytta ut. Ändå möter han mig på stationen i Ljung och sen tar vi den sista biten till fots.
Torpet ser lite skräpigt och nedgånget ut, men det tycker Lundkvist är lika bra nu när han snart ska lämna. Jag möts ändå av ett slags ombonat mys i hallen. På väggen hänger en tavla av Alvar Hård som visar sig vara Lundkvists enda konstinvestering. I vardagsrummet finns en öppen spis och gammalmodiga möbler, här finns bisarra hundkuddar i plysch och en Monchichifilt. I bokhyllorna en vildvuxen samling böcker, det är Burroughs och Bosch, det är Rabelais och böcker om skräckfilm, CIA och ”Svensk humor under hundra år”. Ovanpå: en liten motorsåg.
Lundkvist har drivit fanzinet Mina ögon!! Mina ögon!!!, startat tidskriften Det grymma svärdet och gjort skandal med moderatdystopin Golfarupporet i Galagos Stoppa borgarna-nummer 2006. Han har också skrivit och regisserat den autogenererade uppsättningen Tillsammans för alltid på Malmö dockteater och har numera en fast frågespalt i Mal magasin. Till våren kommer en romanversion av pjäsen att ges ut på Lystring förlag och en bok med gamla jobbansökningar på Kaunitz-Olsson.
Åsa Linderborg och Martin Aagård var dom som värvade Lundkvist till Aftonbladet 2012. Linderborg beskriver Lundkvist som en ”skön slammerhjärna” och en del av en fin tradition satirtecknare, från Lars Hillersberg och framåt. Aagård kallar honom för profet och säger att det var tack vare affischen ”Nu kommer CP-kylan” som är en urspårad drift med löpsedelslogiken som han lyckades sälja in Lundkvist på redaktionen. ”Den är ju en klassiker på Aftonbladet: alla älskar den inkl kvällschefer och reportrar”, skriver Aagård.
Det är den jag själv kommer att tänka på i Lundkvists svinkalla vardagsrum.
Den bilden lever ju sitt eget liv. Är den ditt första meme, Pontus?
– Ja, eller den där naturbilden? Att de äter bajs i naturen. Men den första var nog den smygkommunistiska pk-vänsterpyramiden från 2010.
– Jag har inte jobbat med mig själv som produkt. Vi har liksom ett kapitalistiskt system och jag har sett folk som åthutar andra: om ni postar bilder säg vem som är upphovsman. För mig är det helt oviktigt. Jag har ju sån tur att jag kan få betalt i pengar. Det är mycket roligare om man inte vet vem som har gjort nåt. Det som är kul med memes är att de inte har någon upphovsman. Jag är inte stolt över mitt namn eller mitt ansikte. Om jag har gjort något som folk tycker är kul och tänkvärt så är det ju det jag stolt över.
Men du kommer väl inte från en kultur som hävdar upphovsrätt som den starkaste rätten? Vad har du för bakgrund estetiskt och politiskt?
– Jag var förbannad på de vuxna som barn, och ville bli punkare. Sen anslöt jag mig till den subkulturen i tonåren i Karlstad. Det som var attraktivt var att det liksom var andra regler. Jag tyckte att det verkade lite svårt, det här med reglerna. Jag har aldrig varit nån sportkille. Jag har sett mig själv som en inte-vinnarskalle. Att jag inte har någon tävlingsinstinkt. Men så har jag börjat tänka att det är precis det jag har. Det är därför jag måste hitta på egna regler som jag inte kan förlora i. Det är väl nån sorts punk, men det är också därför det är svårt att identifiera sig som punkare hela livet.
När vi träffades i Göteborg så pratade vi om fanzines.
– Jo. Att som barn göra små serieböcker eller sagoböcker, det är nog ganska vanligt. Sen såg jag en chans: man kan fortsätta med det som ungdom, och sen kan man nästan fortsätta att göra det när man är riktig vuxen. Och så har jag haft privilegiet att kunna försörja mig på det. På bilder och på ord.
– Man kan försörja sig, man kan göra rätt för sig – men då blir det till slut ett jobb, och då kan man ändå ha det här, den äkta konsten som är på något slags fanzinenivå. Det är också något speciellt att kunna kommunicera med främlingar som inte är allmänheten. Om jag vill säga något om hur det känns att vara människa då gör jag småsaker, mer personliga brev fast till främlingar – det är inte allmänheten men det är inte heller kompisar.
Allmänheten är för opersonlig eller? Det är för många?
– Ja precis. Det finns inget utrymme för subtiliteter eller experiment. När jag var mer aktiv på internet såg jag att över en viss mängd delningar, då börjar idioterna komma. Det är som en sån konstig formel att ju fler människor som dras in desto större andel fårskallar. Gränsen brukar gå vid tusen.
Finns det nån skillnad mellan satirteckningar, fanzines och dina texter?
– Det är ju samma hjärna som föder fram idéerna. Anledningen till att jag ibland får till det ganska bra är väl att jag försöker tänka bortom det uppenbara skämtet. Många av mina skämtteckningar är självklara, men när jag är riktigt nöjd så har jag kunnat se det uppenbara skämtet och tänka: vad kommer efter det?
– Jag kommer ofta på skämten snabbt, sen tar det en tid att göra. Det är väldigt sårande men det finns dom som tycker att jag ritar fult. Jag blir ledsen när jag hör det.
Tycker du själv att du ritar fint?
– Jag anser att det blir roligare om det är fult, så ibland måste jag göra om en teckning flera gånger för att den ska bli ful nog. Det finns också en variant av humorförfattande och -ritande, som är att personen som kommit på skämtet verkar vara sjuk i huvudet.
– Där är det också en skillnad mellan satir och skämt, det är svårt att blanda dem som jag gör i de här albumen som kommer ut ibland, för man måste ha två nycklar. När jag själv tycker att jag är som roligast då är det inte satir. Som de här Bertil Östergren-skämten.
Vem är Bertil Östergren?
- Ja, precis. Det är den här typen av skämt som man gör en frågande gest med sina händer liksom vad är det frågan om?
Är hatet en drivkraft?
– Självklart hatar jag de rika men det är inte riktigt en drivkraft för mig på samma sätt som när jag var ung. Nu tänker jag i stället ofta på vad Claes Eriksson skulle ha gjort. Ja, du vet Galenskaparna, vilken underbar man! Det är många som förknippar mig med grova saker och ilska och förstörelse och våld, det får de väl göra men jag vill vara mer som Claes Eriksson, han är snäll och skärpt och försöker inte vara tuff. Jag såg en dokumentär om Monty Python nån gång, då gick det också upp ett ljus: jag vill vara mer som Michael Palin och mindre som John Cleese. Rent humortekniskt var det en viktig insikt, om man låter publiken veta att det finns exploderande huvuden och det finns liksom pedofiler och det finns en massa hemska saker som kan hoppa fram när som helst men som man inte får prata om, om man ger sig själv den omöjliga uppgiften att hålla skenet uppe i en fruktansvärd värld, då kan det bli väldigt kul för man vet att när som helst kan det brisera en explosion av diarré.
Jag har tänkt på att du måste vara den som är allra minst förvånad av allt jävla helvete som vi ser just nu. Att du varit lite av en profet.
– Jag fattar inte så mycket av vad som händer omkring mig, men jag är bra på att skåda in i framtiden, det är väldokumenterat. Vad gäller förvåningen som folk verkar känna efter senaste valet så beror den på att de vägrar släppa övertron på parlamentarismen. Min utblick är mer som ett franskt supande. Om folk i gemen spar allt till helgen, och helgen är riksdagsvalen, typ helvete vad dåligt det gick nu, så går jag omkring i den här metaforen och är lite småfull hela veckan.
Vilken humor är bäst då?
– Jag har ju inga problem att veta var jag står politiskt men vad gäller humor, konst och trollning så tror jag man tjänar på att vara universell – alla ska bli drivna med!
– Något som folk tycker om att säga om mig är att jag ”slår åt alla håll”. Det håller jag inte med om för jag står på en väldigt tydlig plats och slår åt ett väldigt tydligt håll det vill säga mot dumheten.
– Jag är för humanistisk demokratisk och grov humor och som konstnär är jag anarkist, jag kan inte vara lojal mot någon ideologi och kan inte bestämma mig för att något alltid är min åsikt.
Säg något om framtiden.
– Jag tror på maneten, det är en förebild, så som den tar sig fram, utvidgar sig och drar ihop sig om vartannat. Ibland går det bra, sen går det åt helvete. Jag har haft det lite för gött och nu är det slut på göttandet. Jag ska byta rutiner och så ska jag skriva. Göra verklighet av en del gamla idéer. Det kommer inte bli så mycket tjo faderittan. Nu så här i livets slutskede måste jag tro på att jag också kan vara seriös.
– Så jag är ett ungt författarlöfte. När jag fyller så 150 kommer första delen av min självbiografi. Det är det svårt att göra nånting av om man inte är Lill-Babs. Det är ett av mina stora misslyckanden.
