Serveäss av Hillborg
The strand settings ett break för nyskriven konstmusik
MUSIK I New York jublade publiken i flera minuter efter premiären av Anders Hillborgs stycke The strand settings. Historien upprepades i Los Angeles, Berlin och nu i Stockholms konserthus i torsdags.
The strand settings är provocerande bra musik. Smäktande och smärtande på samma gång, med sopranen Agneta Eichenholz i solistrollen. Typisk Hillborg-musik i hela sin djupa musikalitet och aerodynamiska design. Luften tar slut i rummet där hans musik dirigeras av Sakari Oramo. Som om själva koncentrationen lägger beslag på allt syre i lokalen.
Under tonsättarveckan i Stockholm har publiken kunnat följa en konstnär som via ungdomens Beatles, och aktivt körsjungande, slutligen hittat en unik position. Det handlar om klanglig lust – och lite ursinne. Och en koppling till lätt surrealistiska titlar som triggar igång denna klangliga alkemi: King tide, Liquid marble, Eleven gates, Exquisite corpse, Celestial mechanics, Clang & fury, Beast sampler.
En Hillborg-hit som genom åren färgat av sig väsentligt i annat han skrivit är körverket Mouyayoum. Musiken liknar mera en ljudskulptur än ett stycke musik. Hillborg söker sig bort från ordens intellektuella innebörd, och letar i stället klanger laddade med urtillståndets magi.
Många av hans färgrika och polerade klangytor har dessutom ett släktskap med impressionismen. Den luft han släpper in i den kompositoriska kokongen ger texturen en särskild lyskraft. Sångbarheten hör oskiljaktigt ihop med verkets titel. Musiken är bräddfylld av förnimmelser och känslor i ett tidlöst förflutet. Därför vet vi som publik inte om stycket är fem eller 25 minuter långt. Det tillhör en annan tidslighet.
Jag tänker även på gravitation. Musikens materia skapar, av fysikens lagar, sugande virvlar och energifält av egen kraft.
Som i uruppförandet av Filharmonikernas beställningsverk Beast Sampler. Något av elektronisk musik framförd på gammelvärldens stråk och blås.
Plötsligt händer det. Det är som om tennisfantasten Hillborg har tagit med sig bollsportens taktik in i konstmusiken. Varje låt har en handfull stenhårda serveäss och nervkittlande nätrullare. Det liknar ett break för nyskriven konstmusik.
