”Spanarna” har blivit elefanten i rummet
Programmet kunde ha fått ett värdigt slut med Ingvar Storm
I senaste avsnittet av ”Spanarna” i P1 berättade Po Tidholm om sin sommar som musikkritiker. Han hade bevakat konserter med Bruce Springsteen, Kiss, Gyllene tider, Eldkvarn … Idel gamlingar, som visserligen fortfarande drog publik men som också liksom tog upp allt syre på musikscenen. Ingenting nytt kommer ju att kunna komma så länge de håller på, sa Tidholm som också påpekade att det är bra när folk slutar i tid; det blir värdigare så.
Sällan har en elefant i ett rum varit större för varför, o varför sänds fortfarande ”Spanarna”?
Detta är en fråga sprungen ur om inte kärlek så i alla fall varm uppskattning. Jag var tonåring när programmet 1988 (!) drog igång som en del av ”Metropol” – i radiomonopolets Sverige hetare än lava – och jag var länge, länge en trogen lyssnare. Och ja, man kan verkligen uppskatta en konstant, ett program som håller fast i format och deltagare.
Men nu har till och med jag – vars övriga medievanor inbegriper tablå-tv och papperstidning – börjat zooma ut. Precis som Tidholm sa om sin spaning så vet jag att jag inte kommer med något nytt, men är det inte paradoxalt att i ett program som går ut på att ha fingret i luften och ge en bild av framtiden så är nästan ingen av panelisterna född efter 1980 (av de regelbundet återkommande hittar jag en, författaren Agnes Lidbeck, född -81)? Det är inte ålderism att gissa att lite yngre spanare antagligen skulle ge andra framtidsbilder än några som börjat kallas till pensionsrådgivningsmöten (framtidsutsikt: blek).
Till saken hör också att SR hade alla möjligheter att ge den 35-åriga trotjänaren ett värdigt slut i somras
Det är ju heller inte bara åldersmässigt spanarna är homogena som en kräftskiva i Vasastan – det är bara vita, medelålders, stockholmsboende (förlåt Po Tidholm, jag vet att du är ett undantag här) mediemänniskor som är med. I dag har de flesta spaningarna en ton av ”vet ni vad en gjorde på Tiktok” eller ”vad konstigt allt är i dag”, vilket jag håller med om men så är jag också 53 år, kulturjournalist och bor i Stockholm. Jag blir så struken medhårs att jag somnar.
Till saken hör också att SR hade alla möjligheter att ge den 35-åriga trotjänaren ett värdigt slut i somras, när den fram till dess ständige programledaren Ingvar Storm slutade. Genom åren är det han som varit ”Spanarnas” röda tråd och varma själ. Nu försvinner den, och SR förmår inte ens ge förtroendet till en person att förvalta programmet – kanske rent av utveckla det?! – utan låter i stället fem olika programledare alternera. Kattis Ahlström, Johar Bendjelloul, Kristian Luuk, Per Sinding Larsen och Karsten Thurfjell är riktiga rävar allihop men kanske är det inte just fler rävar ”Spanarna” behöver.
Nej vet ni vad, SR-ledningen, ni borde lyssna på Po Tidholm i ”Spanarna” fredagen den 8 september. Han hade helt rätt i att ibland måste det gamla flytta på sig för att ge plats till något nytt.
